Rensningsaktion med vass krafsa

Från och med en lyckosam debut 1996 har Maja Hagerman med rätta räknats till eliten av populärhistoriska författare i Sverige. Man öppnar därför med spänning Det rena landet. Efter läsningen kan konstateras att hon också denna gång nått mycket långt. Boken ger nästan allt man kan begära. Med det menar jag klara teser, utarbetade på stabilt forskningsunderlag, behaglig berättarstil och väl valda illustrationer.Men det innebär inte att man köper allt hon lägger fram på disken. Hon har själv kallat boken en "rensningsaktion" och förvisso behöver den förvildade svenska historietäppan översyn. Men ibland har trädgårdshandskarna varit väl grova och krafsan så vass att också en och annan späd viol eller prunkande ros i hastigheten fått göra sällskap med ogräset i kärran.Hon tar särskilt upp följande: Hur kan det komma sig att vi svenskar så länge ansett oss ha en unik härkomst? Varför är vi "rasrenare" än andra människor och varför skulle det i så fall betyda att vi vore bättre än dessa? Varför har vi uppnått mästerskap i - som undertiteln säger - konsten att "uppfinna våra förfäder"?För knappt 90 år sedan blev Sverige ledande nation i vad jag vill kalla "teoretisk rasism". Det betyder inte att den var ofarlig i långa loppet, även om vi slapp pogromer. Denna form av rasism fick sitt centrum i Uppsala. Nyåret 1922 startade "Statens institut för rasbiologi" i Dekanhuset söder om Domkyrkan. Där arbetade sju personer under ledning av Herman Lundborg. Det var inte enþf> universitetsinstitution utan ett riksarrangemang, i god endräkt beslutat av riksdagen. Men, vilket är viktigt, den första europeiska inrättningen i sitt slag.þf> Ordet rasbiologi låter vetenskapligt i stil med ärftlighetsforskning och genetik. Men den ofta brukade termen rashygien visar tydligare vad det gällde, liksom att rasblandning ansågs vara en styggelse.Herman Lundborg, som tidigare Gunnar Broberg behandlat, var nu det stora namnet. I planschverk och på välbesökta utställningar åskådliggjordes rasskillnader genom fotografier. Hagerman ställer finurligt mot varandra på samma uppslag två "svenska" flickor och en "finsk". De ljushåriga svenskorna är välklädda och milt blickande medan den oretuscherade bilden av finskan visar henne i illasittande omoderna plagg och med ledset ansikte, där utslagen tydligt syns. En efterföljare till Lundborg blev den bisarre Bertil Lundman, som ännu kring 1960 föreläste i sal X.Maja Hagerman har satt in Lundborg i ett större sammanhang. Bland föregångarna från 1800-talet nämner hon Anders Retzius, anatomiprofessor vid Karolinska Institutet och sonen Gustaf. Dessa, som for runt med sina skall-mätstickor, prisades en gång men får nu bara ett par rader i uppslagsböckerna. Viktig var Arthur de Gobineau (1816-1882), fransk författare, som hävdade ariernas, särskilt den germanska rasens företräden. Maja Hagerman pekar på hans flitiga svenska kontakter.Men föreställningen om de ljushåriga, starka och framstående germanerna hade sitt ursprung långt tidigare, nämligen hos Tacitus, som omkring år 100 e. Kr. skrev om dem som ett rent och oblandat folk. Skriften var ett manifest, riktat till samtidens romare; själv besökte författaren aldrig Germanien. Han bidrog till att skapa föreställningen om ett Norden isolerat från kontinenten medan i själva verket kontakter med romarna knöts ständigt, i krig som fred. Hagermans reflexion är inte ny, men det är viktigt att den framförs här.Utrymmet medger inte att vi här dröjer vid Hagermans stimulerande vandring genom seklerna. Åtskilliga forskare, skalder, politiker av skilda kulörer har, säger hon, skapat självbilden av ett "rent" svenskt ursprung, Här nämns göticismen, Rudbeck, vikingasvärmeriet, Sveriges vagga med mera. Ett särskilt lästips är det roliga avsnittet om Snorre Sturlason.Ett par personliga motfrågor till sist. Borde det inte ha visats tydligare att en sådan här tro på ett gudomligt, rasrent ursprung, mytiskt grundat och sedan omhuldat, också har förekommit på andra kontinenter? Hur ofta har man inte ansett att de där som bodde på andra sidan det höga berget var lägre varelser, knappt ens människor, och hur ofta har inte sådana idéer lett (och leder) till fruktansvärda utrensningar?Maja Hagerman har som sagt visat att, förutom mörkmännen av typ Lundborg, andra under tidens lopp bidragit till att skapa bilden av det "rena" Sverige. Men borde hon inte ha varit lite mera aktsam? Visst känner vi en obehagsrysning vid Viktor Rydbergs ord om att han vigdes till den bästa rasen, "den ariska", av en vänlig norna. Men risken finns att en okritisk läsare spontant förpassar honom till skamvrån och glömmer att han också skrev "Den nya Grottesången", som inspirerade många till sociala rättvisesträvanden."Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin." Den här boken har inskärpt vikten av Tegnérs ord. Men betyder det att vi inte skall söka efter våra "rötter", att vi inte bör sträva efter att lära oss något om vår hembygds förflutna?