Ren forskning - en utopi?

Ren vetenskap - existerar den och vad innebär i så fall begreppet? Motsatsen är lättare att peka på: forskning besmittad och i värsta fall nedsmutsad av prestigebegär, privat vinningslystnad, otillbörligt gynnande av närstående, politisk opportunism och, inte minst, simpel akademisk intriglusta. Smutsen kan smyga sig in under fina namn som nätverk, samverkan mellan forskning och näringsliv och utredningar beställda av myndigheter och organisationer. De potentiella smitthärdarna kan i bästa fall hållas acceptabelt rena och är dessutom ofrånkomliga. Vetenskap utan kontakt med andra delar av samhället eller med angränsande vetenskapliga discipliner löper risk att låsa in sig i ett sterilt elfenbenstorn.

Frågor som dessa aktualiseras i en nyutkommen skrift som redovisar resultat från ett par samverkande projekt finansierade med allmänna medel: Vetenskapens sociala strukturer: sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt. De sju författare som medverkar är alla vetenskapshistoriker knutna till olika universitet och högskolor i landet och de bidrar med vad redaktionen kallar fallstudier, det vill säga konkreta historiska exempel.
Det första har en framstående naturvetare från 1700-talet som huvudperson: "Konkurrerande vetenskapliga nätverk kring Torben Bergman", och det demonstrerar att problemet med ren forskning ingalunda är något nytt i vetenskapens värld. Det andra exemplet har en Nobelpristagare i centrum: The Svedberg som under hela trettiosju år var professor i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet. Det är denne lysande forskares samröre med olika industriföretag studien gäller. Rymdpolitik och den biologiska forskningens politiska anknytning under 1960-talet är andra ämnen som undersöks och ytterligare ett är den naturvetenskapliga linjens prestige i förhållande till latinlinjen vid de högre allmänna läroverken under tiden 1930-1970.

Alla dessa bidrag rymmer stoff av intresse för en vidare allmänhet och är dessutom föredömligt grundade på ett omfattande källmaterial redovisat med all tillbörlig akribi. Inte desto mindre lider skriften av en beklaglig brist och ett sorgligt fel. Bristen består i den lama och ibland helt frånvarande diskussionen av de faror för smitta som inledningsvis berördes. Enkelt uttryckt: svag känslighet för forskningsetiska problem.

Felet, som drabbar de flesta av de medverkande skribenterna, gäller stil och språkbehandling. En mängd facktermer är givetvis ofrånkomliga men slappa anglicismer, onödigt abstrakta ord och enformig syntax för tankarna till tråkiga offentliga utredningar. Samtidigt som man begriper alla enskilda ord kan man läsa sida upp och sida ner i en känsla av att de inte handlar om någonting alls.
Förmodligen förklaras detta av klyftan mellan två olika "kunskapskulturer", för att använda en av bokens termer. Den här gången rör det sig inte om gamle C P Snows naturvetenskap kontra humaniora utan om ett tekniskt samhällsvetenskapligt sätt att använda språket - ett sätt som jag i egenskap av företrädare för humaniora tvekar att hedra med ordet kultur.

Ren forskning - en utopi?

Bidragen rymmer stoff av intresse men dålig språkbehandling drar ner intrycket, anser Staffan Bergsten om boken Vetenskapens sociala strukturer.