REM förnyar sig inte

Någon artistisk förnyelse är det dock knappast fråga om, snarare fortsätter REM enträget på den väg som stakats ut på 90-talets storsäljande album, typ Automatic for the people. Det vill säga en avskalat elegant pop med dragning åt det minimalistiska, och med återhållen passion i Michael Stipes karaktäristiska, lätt sorgsna röst. De mer ostyriga rockäventyren på en utstickare som Monster är numera ett minne, dagens REM är inte mer vågade än att de passar på vilken radiostation som helst. Den påstådda politiska undertonen i texterna är också såpass inlindad att den knappast märks, om man inte letar efter den.De har aldrig varit några stora instrumentalister, men kan konsten att skapa suggestiva klangbilder med enkla medel. Ta pianoklinket t ex, mestadels några enkla ackord som sitter på precis rätt ställe, som stämningsförstärkare. Låtar som Make it all okay och Leaving New York visar att gruppen alltjämt kan knåpa ihop små poppärlor.Tydligaste särdraget hos albumet är annars en dragning åt ett mer akustiskt sound i vissa spår, något av ett singer/songwriter-koncept med den akustiska gitarren i fokus. Detta med risk för viss sömnighet, Michael Stipe är ingen Dylan.