Reformtsaren Alexander

Den ryske tsaren Nikolaj I, som regerade från 1825 till 1855, har beskrivits som Rysslands förste totalitäre härskare av modernt snitt och en av Stalins främsta förebilder.
Tsaren styrde det väldiga ryska imperiet som en maktfullkomlig plantageägare med hjälp av den politiska polisen, den hemlighetsfulla Tredje avdelningen inom det kejserliga kansliet i Sankt Petersburg. "Allt här är förtryckt, alla kryper ängsligt. En blind kaserndisciplin har fjättrat allt och alla".
Så skrev den franske skriftställaren markis Adolphe de Custine efter en resa i Ryssland 1839.

Sonen Alexander II, som övertog faderns tron 1855, har å andra sidan beskrivits som en av Rysslands stora reformtsarer vid sidan om Peter den store och Ivan den förskräcklige. År 1861 undertecknade han en kejserlig ukas om livegenskapens avskaffande som befriade 23 miljoner bönder från ett månghundraårigt slaveri på storgodsen.
Den fortsatta reformpolitiken utlöste den första ryska perestrojkan och en magnifik kulturell och vetenskaplig högkonjunktur sedan skräcken försvunnit.
Den 13 mars 1881 godkände Alexander utkastet till en konstitution som skulle sätta punkt för det uråldriga ryska självhärskardömet och starta en parlamentarisk process.
Redan samma dag mördades han i ett bombattentat som iscensatts av den revolutionära organisationen Folkviljan. Den nye tsaren Alexander III, som stöddes av hemliga polisen och den reaktionära hovkamarillan, kastade genast den nya konstitutionen på sophögen och inledde en statlig terrorkampanj för att vrida klockan tillbaka till den politiska fimbulvinter som rått under farfadern Nikolajs regim.

Ovanstående beskrivning har hämtats från den ryske författaren Edvard Radzinskijs fängslande biografi över tsar Alexander II som nyligen kommit ut i svensk översättning.
Radzinskij är för närvarande Rysslands mest spelade dramatiker efter Tjechov och hyllas dessutom som en av landets mest framgångsrika historiker. Två av hans internationella bestsellers, som behandlar den siste tsaren Nikolaj II och mystikern Rasputin, har tidigare publicerats på svenska.
Radzinskij kartlägger tronföljaren Alexanders uppväxt i skuggan av den tyranniske fadern och noterar bland mycket annat hans vidlyftiga kvinnoaffärer. Mer fascinerande än så är dock författarens analys av den politiska utvecklingen och de eldfängda potentiella konflikter som flöt upp till ytan sedan Alexander trappat ner den statliga repressionen.

Till denna sjudande häxkittel ska läggas det explosiva missnöje som reformpolitiken genererade i vida kretsar. Mordet på Alexander, och kamarillans maktövertagande, satte igång det blodiga hjul som obevekligt rullade framåt mot den ryska revolutionen, skriver Radzinskij.
De skräckslagna godsägarna, som i århundraden kunnat spela bort sina bönder vid pokerborden, motsatte sig varje tänkbar förändring. De besvikna bönderna protesterade mot dryga friköpsavgifter och de snålt tilltagna jordlotterna som sällan räckte till för att försörja en familj. Moderna företagsledare krävde mer reformer.

De upproriska studenterna, som i de flesta fall var barn till bördsstolta aristokrater och höga byråkrater, förfasades vid tanken på att reformpolitiken skulle stimulera en industriell revolution som i Västeuropa. Istället drömde de om ett socialistiskt idealsamhälle som skulle baseras på de uråldriga ryska bykollektiven.
Studentoppositionen dominerades av de så kallade narodnikerna. Vid mitten av 1870-talet begav sig hundratals unga idealister, skrudade i slitna allmogekläder, ut på landsbygden för att starta en socialistisk revolution bland bönderna.
Det blev ett dundrande fiasko. En del bönder skrattade åt överklassungdomarna, som inte ens kunde sela en häst, medan andra gick till polisen. Sommaren 1879 splittrades narodnikrörelsen när en militant falang bröt sig ur för att bilda den underjordiska terrororganisationen Folkviljan. När det fredliga upplysningsprojektet gått i stöpet förvandlades många av de frustrerade idealisterna till fanatiker som trodde att ett tsarmord skulle störta hela det bestående samhället i grus och aska.

Hösten 1880 surrade Ryssland av rykten om ett nära förestående konstitutionellt genombrott och ett framtida val till det reformerade statsrådet. Tsaren och den liberale inrikesministern Michail Loris-Melikov, som lett det historiska reformprojektet, blev allt populärare.
För samhällsutvecklingens förlorare, det reaktionära hovpartiet och Folkviljan, höll tiden på att rinna ut. Hovkamarillan, som bland annat kontrollerade den hemliga polisen, fruktade en reform som definitivt skulle rasera den gamla elitens maktbas. Folkviljan drog slutsatsen att en populär reform skulle omöjliggöra den efterlängtade revolutionen.
Radzinskij rekonstruerar en ohelig allians mellan extremister till höger och vänster vars yttersta mål var att mörda Alexander och störta hans regim med den svage tronföljaren som viljelöst redskap. I själva verket hade hemliga polisen slagit dövörat till och lämnat Folkviljan fritt spelrum ända sedan gruppen bildades sommaren 1879.
Radzinskijs Alexanderbiografi är en spännande thriller. Boken exemplifierar ytterst den kamp mellan demokrati och diktatur som rasat i de flesta länder sedan mitten av 1800-talet och kastar dessutom ljus över den moderna terrorismens rötter.

Reformtsaren Alexander

Edvard Radzinskijs spännande biografi över Alexander II finns nu i svensk översättning. Boken kastar nytt ljus över såväl Rysslands 1800-tal som den moderna terrorismens rötter, skriver Carl Johan Gardell.