Råttan i pizzan och andra historier

Två av Sveriges mest namnkunniga folklorister - professorerna Bengt af Klintberg, Stockholm och Ulf Palmenfelt, VIsby - har i den nyutkomna boken Vår tids folkkultur samlat några av sina egna folkloristiska artiklar från åren 1976 till 1999. Det är artiklar som alla behandlar olika former av folklig diktning, såsom moderna sägner, räkneramsor, alla barnen-rim, drodlar, kedjebrev och gåtvitsar. Till dessa fogas också två av Ulf Palmenfelt nyskrivna bidrag som bägge berör samtida berättande på Internet.

Flera av artiklarna i boken var på sin tid banbrytande, kanske särskilt Klintbergs om moderna sägner. Det var spridda berättelser om användningen av råttkött i pizzor, invandrare som odlade potatis på parkettgolvet i sina miljonprogramslägenheter och farliga spindlar i importerade yuccapalmer. Sägnerna, som ofta presenterades som "sanningar" i massmedierna, handlade om teman i en värld som blev alltmer internationaliserad. Allt som uppfattades som främmande i det svenska - nyinflyttade människor från andra delar av världen, nya maträtter, nya seder och bruk, ny teknik - blev föremål för ymnigt berättande. Det nya framställdes i dessa berättelser som hotfullt och farligt, men Klintberg kunde visa att berättelsemotiven oftast var urgamla och att det endast var föremålen för berättandet som var nya. Berättelser som tidigare knutits till till städerna inflyttade landsbygdsbor knöts nu i stället till inflyttare från Jugoslavien eller Turkiet. Berättelser som en gång handlat om telefoner och järnvägar kom nu i stället att handla om mikrovågsugnar, mobiltelefoner och datorer. Samhällsomvandlingen i efterkrigstidens Sverige tog alltså fortlöpande gestalt i fantasifull diktning.

Klintbergs undersökningar ledde till flera utgåvor med sägner, Råttan i pizzan 1986, Den stulna njuren 1994 och Glitterspray 2005. Underlagen till böckerna var resultatet av insamlingar och upprop som Klintberg gjort, bl.a. i sina populära radioprogram Folkloristisk brevlåda och Folkminnen (1984-2004). Böckerna fick stor spridning inom en bred läsekrets och sägnerna kom ganska snart att kallas "klintbergare" efter sin utgivare. Trots att de publicerades fortsatte de emellertid ändå att användas, spridas och nybildas.

Under senare delen av 1900-talet spreds olika typer av diktning som modeflugor. När jag själv gick i gymnasiet kring 1970 var gåtvitsar omåttligt populära. De handlade om döda bussar, berusade krusbär och flygande köttbullar. Gåtvitsen bestod av en fråga, men tanken var inte att den som fick frågan skulle besvara den. Det skulle frågeställaren själv göra och idén var att svaret var fullkomligt absurt och egentligen omöjligt att gissa. Ett exempel: "Vad är det som är rött och åker upp och ner? - Ett lingon i en hiss". Samtidiga med gåtvitsarna var historier och gåtor om elefanter, som gärna befann sig på platser där de inte borde vara, t.ex. i Volkswagenbilar, IKEA-soffor eller kylskåp.

Kring 1990 var det i stället alla barnen-rim som spreds i skolorna. Ulf Palmenfelt skriver i sin artikel att rimmen dök upp på skolgårdarna våren 1991. Rimmen var till sitt innehåll alltid dagsaktuella, dvs de behandlade händelser, företeelser eller personer i den egna omedelbara samtiden och deras innehåll var alltid grymt och makabert. Ett exempel: "Alla barnen klarade sig i trafiken utom Asta, hon blev mosad av en Mazda". Alla barnen-rimmen var under en period så populära att de t.o.m. användes av politiker i deras valpropaganda!

I de nyskrivna artiklarna i boken behandlar Palmenfelt bland annat så kallade Nigeriabrev. Det är tiggarbrev som sprids på nätet och där någon begär hjälp med att flytta en stor summa pengar. Den som hjälper till genom att låna ut en mindre summa pengar, uppge sitt bankkontonummer och hålla polisen utanför utlovas en rundlig ersättning för detta. Palmenfelt liknar Nigeriabreven vid det slags bondfångeri som smarta storstadsbor utsatte lantisar för, då dessa avlurades sina plånböcker redan på Centralstationen i Stockholm. Alltså finns även här äldre motsvarigheter till fenomenet.

Vår tids folkkultur är en utmärkt samlingsvolym, där flera intressanta folkloristiska och idag svåråtkomliga artiklar förtjänstfullt samlats. Många kommer att vara tacksamma för att de nu slipper leta på flera ställen. Jag har två dock viktiga invändningar. Dels irriterar jag mig på bokens titel Vår tids folkkultur. Den för tankarna till något gammalt och förgånget, till ett slags folkloristik som de bägge författarna faktiskt inte representerar, ett slags folkloristik som är inriktad på folklore som ett material och inte som en process. Dels irriterar jag mig på inledningskapitlet, där Palmenfelt inte lagt ned någon vidare möda på att sätta in studierna i ett intressant sammanhang. I stället reproduceras där ett ganska nattståndet perspektiv på diktforskning, ett perspektiv som vi dessutom hört många gånger förr och som knappast gör artiklarna rättvisa. Det är beklagligt i en annars så välkommen bok.

Råttan i pizzan och andra historier

Folkloristerna Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt har samlat sina artiklar om svensk folklig diktning, sägner och ramsor i en välkommen volym, skriver Agneta Lilja.