Råstam faller inte i Quicks fälla

Det första jag slås av när jag läser Hannes Råstams (1955-2012) Fallet Thomas Quick är hur den omgärdas av en mur av auktoritet. Här har vi den bortgångne journalistens magnum opus. I frontlinjen – förordet – talar kriminologiprofessor Leif GW Persson om hur BRILJANT boken är och i efterordet skriver den grävande journalisten Mattias Göransson om hur fruktansvärt mycket TID Råstam lagt på boken. Som en simpel litteraturrecensent känner man sig därför genast avväpnad. Att ifrågasätta Råstam vore ungefär som att försöka knuffa omkull Carolina Rediviva. Samtidigt måste ju boken recenseras. Hur då?

Okej. Ponera att Råstam har fel i sin tes. Att Thomas Quick – Sveriges genom tiderna värsta seriemördare – faktiskt begick de mord han har dömts för. Hur står sig då boken som litteratur? Alldeles lysande ska det visa sig. Jag var nog inte den enda att sitta bänkad framför Råstams två dokumentärer som sändes i Dokument inifrån under 2009.

I Fallet Thomas Quick tycks han till en början ha gjort en skriftlig rekonstruktion av dokumentärerna. Men efterhand breddas bilden. Som läsare får man en djupare inblick i såväl Thomas Quicks – eller snarare Sture Bergwalls – som Hannes Råstams tankar och tvivel. Och efter 100 sidor är jag fullkomligt såld. Jag kan inte annat än sprattla under Råstams cliffhangers, njuta av hans kondenserade analyser. Och dessutom är det förbaskat roligt när han är på krigsstigen. Att se personer som den auktoritära åklagaren Christer van der Kwast och den manipulativa förhörsledaren Seppo Penttinen släpas i hälsenorna genom boken är så njutbart att jag emellanåt ryser av illvilligt välbehag.

Men allra störst förtjänst har boken som tidskapsel. Under läsningen kommer jag vid upprepade gånger att tänka på Gellert Tamas böcker Lasermannen och De apatiska. För liksom Tamas har Råstam samma osvikliga skärpa i sitt porträtt av tidsandan. Med snabba penseldrag målar han upp ett 90-tal där man ständigt talade om ”ensamma galningar”. Här fanns John Ausonius, Hannibal Lecter och Jeffrey Dahmer. Seriemördaren kunde vara vem som helst och fiktion och verklighet gled inte sällan in i varandra. En seriemördare inspirerades av en fiktiv seriemördare som i sin tur porträtterats efter en verklig förlaga. Ur denna aspekt är Quick ett koncentrat av sin tid. I Råstams bok börjar han ljuga om bestialiska mord helt enkelt för att han vill vara någon och redo står en kader av psykologer, poliser och forskare som inte vill något hellre än att ha en egen psykopat. Quick springer till biblioteket och läser såväl fack- som skönlitteraturen. Och så börjar den cirkus som ska sluta med att en delegation av statstjänstemän leds runt på landsbygden av en stenad psykpatient som oftast inte förstår var han befinner sig.

Och det tål att upprepas: fallet Quick är en rättsskandal av aldrig tidigare skådade mått. Att Råstam nu har gjort en minutiöst noggrann utredning av den ska han ha all heder för. Huruvida Quick är skyldig till något brott spelar mindre roll för själva boken. För det finns en sådan skärpa i varje liten detalj, en sådan vaksamhet i texten att man som läsare aldrig riskerar att bli vilseledd genom suggestioner. Dessutom korrigerar boken en sak som jag irriterade mig på i dokumentärerna. Jag tyckte nämligen inte att Råstam var tillräckligt vaksam mot Quicks manipulativa sidor. Quick har ju onekligen en förmåga att förvandla folk till marionetter. Och i filmerna fanns det lite för lite utrymme för Råstams tvivel; där saknades en inre, granskande monolog. Det gör det däremot inte i boken. Här skriver Råstam skickligt fram sin tvekan, sin vaksamhet men också slutligen sin övertygelse.