En bok av svarta fält, överstrukna partier som om en granskningsnämnd varit i farten. Men i de svarta partierna framträder de vita bokstäverna. Som läsare vaggas jag in i känslan av att kunna se en text som censurerats. De svarta fälten kan ses som språkets svarta hud, och de vita bokstäverna inuti som dess mask. Efter en inledande dikt försvinner jaget ur texten och en kör av röster tar vid. Dessa röster bär masker, som gestalter i ett antikt drama, men här består maskerna av språk.
En familj talar med vita bokstäver. En invandrad familj. Varje replik visar hur individerna tillsammans och var för sig bleker sitt språk för att passa in, och anklagar framför allt jaget men också varandra både för blekningen och det svarta, om vart annat, beroende på vilken position de upplever sig ha. I nästa replik har de bytt position, bytt språkmask. Masken är dubbel, den är både röstens anpassning till samhället och det den avslöjar av underliggande symboliskt våld. Jaget är den tilltalade och lyssnande, som ser och hör de andra familjemedlemmarnas ambivalenta förhållande till sin integration, sina minnen och till varandra.
Det implicita jag som det talas till bär samma namn som författaren, Athena: ”Min mor sa: Det verkar som att det aldrig föresvävat dig/att det är ur ditt namn civilisationen stammar”. Detta handlar om att visa en författarposition snarare än om självbiografi. För det är naturligtvis den tilltalade som lagt orden i familjens munnar. De säger inte vad de skulle sagt i en faktisk situation, utan vad som ligger under orden. Detta pekar dikten ut flera gånger, när rösterna ifrågasätter vad som skrivs. Eller som i en dikt som både visar detta och vidgar dikten vidare mot språk och psykonalays i en Södergranparafras: ”Min mor sa: Visst vore det underligt att känna/en enda natt som denna/mitt språk i din mun”. På flera sätt visar det sig att rösterna har olika lager i sig.
Det märkliga och underbara med denna bok är att rösterna i sin korta form ofta samtidigt förmår vara så roliga, så sorgfyllda och så vidgade av bokens helhet.
Bokens titel är därför mer än kongenial. Jag associerar till ”vitbok” som är ett policydokument eller ”en skrift som med viss auktoritet sammanfattar idéer eller ambitioner inom ett område”. Athena Farrokzhad lyckas strålande sammanfatta komplicerade frågor om ras, migration och dikt i detta familjedrama med språkmasker. ”Min far sa: Du ska bespråkliga min ansiktslösa längtan/Det finns ett ord som är det sista att överge människan/I morgon är jag en stavelse närmare”.