Med sin förankring i det personliga följer dagboken som litterär genre för det mesta en på förhand mycket bestämd mall. Några lyckade försök att vidga dess domäner gjordes under det sena 1900-talet av schweizaren Max Frisch och av vår egen Olof Lagercrantz, som bägge utformade sina dagliga anteckningar till reflexioner med essätycke, som överskred det privatas sfär med råge. Tänjer på begreppet gör även den tyske författaren Clemens Meyer i sin i dag utgivna prosabok Våld med undertiteln En dagbok. Meyer ingår
i höstens bokmässa i Göteborg.
Själv minns jag Clemens Meyer från motsvarande begivenhet i Leipzig i mars 2008. Hans novellsamling Natten och ljusen tilldelades den mässans tyska bokpris. Glädjen hos mottagaren var inte att ta miste på, han hoppade upp från stolen, glasögonen for sin väg och tårarna sprutade. Eventuellt bidrog också ölflaskan han hade i handen till uppståndelsen. Möjligen hade han också innan tagit sig ett par extra järn, som man kanske skulle säga i det samhällsskikt där åtskilliga av personerna i den nu översatta boken vistas. Clemens Meyer har vuxit upp i de östra stadsdelarna av Leipzig, efter den tyska återföreningen ett eftersatt område med udda existenser, svår arbetslöshet och många tomma lägenheter. Man tänker sig gärna att den förtrogenhet han visar med utkantsmänniskor har sin grund i egna erfarenheter från denna utsatta miljö.
Meyers bok innehåller elva avsnitt och utspelas under 2009. Den är tillkommen som ett stipendiebaserat uppdrag att skildra detta år. Där finns en hel del om själva skrivandets vedermödor och personliga utvikningar, inte minst om egna resor till olika författarframträdanden. Men det allra viktigaste är ambitionen att skapa en samtidsskildring, som knyter an till händelser som ägde rum från januari till december. Berättelserna hålls ihop av att människor och episoder återkommer, att minnen och reflexioner repriseras. Grundtemat är dock ett och detsamma, våldets olika ansikten och det i bred bemärkelse. Många gånger går Meyer associativt till väga, en händelse ger incitament till nästa, detaljer återvänder och ger upphov till nya bilder, ljud och rörelser. Ofta är det en brutal värld som skildras. Och det gäller det mesta från inledningens inlevelse i en patient i spännbälte på en psykiatrisk klinik till olika tyska brottsfall som refereras och tortyren av krigsfångar som återges i en Guantánamo-orange stämton.
Det allra intressantaste i boken är dock den övergripande diskussionen om vår verklighetsbild i en tid där inte minst dataspelens glidningar mellan fantasi och verklighet och uppkomsten av fiktiva parallellvärldar knappast kan undgå att påverka. Allra minst förmågan till empati. Händelserna i Norge och på Utöya är aldrig långt borta. Som tidsrapport kan Clemens Meyers bok på så sätt också läsas som ett viktigt debattinlägg. Förmågan att fånga det allmängiltiga i de livsstilar som skildras liksom det skickliga handlaget med att skapa närhet till det emellanåt gripande stoffet är annat, som man gärna tar till sig i denna virtuost skrivna bok.