Rapport från medkänslans land

Hon vet mycket om vad det innebär att vara människa i dagens samhälle, Johanna Nilsson. Hur livsmönstren ser ut, var framkanten befinner sig och vilka stämningar som råder bland dem som anger tonen. Hennes roman De i Utkanten Älskande, som kom 2005, var en nutidsskildring med förgreningar till skikt långt under vardagens yta och förlagd till Stockholm, där den tidigare Uppsalaförfattaren är bosatt numera. Med romanen Leopardpojkens dotter överraskade hon sina läsare. Nu stod missionsfältens Kongo och ett Afrika från 1930-talet och framåt i centrum. Där hade författarens farföräldrar varit verksamma som predikant och sjuksköterska i ett land under stark politisk omdaning. Det fanns en tydlig anklagelse i den boken. Mot föräldrar som låter sig absorberas av sina arbetsuppgifter så totalt, att barnen kommer i kläm och blir lidande. På samma gång gick det också att läsa Johanna Nilssons berättelse som ett äreminne över en anförvant, i det här fallet farfadern, som låtit liv och lära i de flesta andra bemärkelser sammanfalla i en kärleksgärning som inte sökte sitt.

När Johanna Nilsson i dag ger ut SOS från mänskligheten är hon tillbaka i ett Stockholm av dagens snitt och fason. Till en del påminner den nya boken om det slags tv-serier som med hjälp av en handfull representativa människor försöker återspegla vår egen samtid. Boken är skriven med en klippteknik som riktar uppmärksamheten mot än den ena och än den andra. Många av de medverkande har beröringspunkter med varandra, utan att de egentligen vet om det. De befinner sig alla på några undantag när i åldergruppen 30 till 40 år. Johanna Nilsson har ingående kunskaper om vad som rör sig i deras hjärnor. Innan hon släpper den person ur sikte som för tillfället står i blickfånget, ser hon till att nyfikenheten om vad som skall hända härnäst når en höjdpunkt.

Det finns tillräckligt många människor i persongalleriet att de skall räcka som identifikationsobjekt för många läsares skilda behov. Från att ha låtit en enda person dominera i sina tidigare böcker, har Johanna Nilsson nu utvecklat sitt författarskap till en nivå där hon har ett betydligt större pågående skeende i sin hand. Men ändå har hon inte släppt ur sikte det som varit hennes diktandes särmärke, intresset för de udda, de osedda och de som kämpar med sina liv ur ett svårbemästrat underläge.

På så sätt har en vilsenhet som är nästan total i dagens samhälle blivit också ett av den här bokens viktigaste teman. Personerna i Johanna Nilssons diktade värld framlever sina liv nästan helt utan etiska eller livsåskådningsmässiga orienteringspunkter. Kopplingar till den äldre generationen är vaga eller inga alls. Det är därutöver vår tids narcissism som gäller, sökande efter omedelbar behovstillfredsställelse och olika försök att uppskjuta vuxenblivandet. Man blir numera stor "kring trettiofem-fyrtio, för då är det dags att skaffa barn fast det egentligen nästan är för sent rent biologiskt", som boken lakoniskt konstaterar. Bland de yrkesverksamma finns representanter för allt från affärsmän och jurister till tatuerare, invandrare med läkarutbildning som kör taxi eller en civilekonom som tjänstgör som bingovärdinna. Romanen är också tillspetsad med en manlig, bisexuell prostituerad. Dessutom ingår en psykolog i persongalleriet. Han har flera av de medverkande som sina patienter.

Johanna Nilsson tar för sig som väl aldrig tidigare, hennes fantasi är mera överdådig än kanske någonsin och på ett plan är det en riktig rövarhistoria hon skrivit. Men boken skulle inte ha haft henne som upphovsman, om där inte också funnits många genomslag av livets alla baksidor. Josefin hör till den kategorin. Hon är missbrukare och livsrädd och håller sig undan. För att lindra sin ångest och slippa konfronteras med en alltigenom negativ självbild skär hon sig och låter sig utnyttjas lite hur som helst. En andlig syster till Josefin är Sasha med manodepressiv läggning, självdestruktiv och som till slut tar sitt eget liv. En central plats intar även Sashas äldre bror Benjamin, som inte kan sluta anklaga sig själv för systerns självmord. Känslor av sorg växlar hos honom med äckelupplevelser riktade inåt och det finns åtskilligt av klassiskt freudianskt upprepningstvång när han låter sig förnedras gång på gång. Till dem i romanen som lider av ätstörningar hör Cornelia, som tryckt på pausknappen i sitt liv för att försöka hitta en utväg ur sin lika tvångsmässiga underkastelse som en hela tiden återkommande position av oegennytta i umgänget med andra.

Just denna belägenhet mellan paus och playknapp kännetecknar även flera av de andra. Johanna Nilsson låter åtskilliga av personerna i boken inrätta sig liv med laptopen som en förlängning av den egna personligheten. Så är romanens titel egentligen adressen till en hemsida på webben (www.sosfranmanskligheten.com) där flera av dem söker kontakt och samtalar med varandra. Anders i boken är en av dem. Han har blivit folkskygg och lever bara genom sitt surfande på nätet. Arkitekten Tomas ingår likaså i detta sällskap. Bättre prognos har i så fall domaren vid hovrätten, Erika, som samtidigt får tjäna som en utlöpare av den annars föga uppmärksammade värld av hjärtinfarkter bland människor hängivna sina arbeten, som är ett av romanens många sidospår. Ytterligare ett sådant, och ett av de viktigaste, representeras av Cornelia, som får fatt i och visar en väg till att återerövra sitt eget liv. Bland de något äldre deltagarna i det här samtidsdramat finns privatdetektiven Gunbritt, som varit bankanställd men efter pensioneringen övergått till sin nya verksamhet. Eller paret af Sandén, herr och fru, som i sitt livs aftonland släpper loss både i ormgropar och på hälsohem. När det sistnämnda är på tal passar Johanna Nilsson på att skoja med en av vår tids omhuldade myter om ett liv i renhet och utan gifter. Lite grand av samma samhällssatir kommer likaså den svenska, självgoda klimathysterin till del.

Johanna Nilsson visar ännu en gång med vilken skarpsyn hon är utrustad, när det gäller att rikta sökarljuset mot konjunkturberoende åsikter och moden i vår egen samtid. Hon är en mästare på att känna av och avläsa kollektiva strömningar som står för ideal och attityder som för närvarande seglar i medvind. Ändå kan hon själv inte räknas till de moraliserandes skara. Snarare finns i hennes bok en medkänsla, som emellanåt påminner om tonfall som man kunde kalla Björn Ranelidska. När Johanna Nilsson tar de oälskades parti rymmer den här romanen en empati av väldiga mått. Det är också från sådana utgångspunkter tolkningen av boktiteln är som mest given.

Rapport från medkänslans land

Det finns gott om överdådig fantasi men också av medkänsla i Johanna Nilssons i dag utgivna, nya roman SOS från mänskligheten, skriver Bo-Ingvar Kollberg.