För att anspela på boktiteln skulle man kunna kalla Kabusa böcker i Göteborg för det modiga förlaget, när man nu ger ut Dorothee Elmigers Inbjudan till de våghalsiga i svensk översättning. Författaren hör till de tyskspråkiga gästerna vid höstens bokmässa och är född i Schweiz men numera bosatt i Berlin.
Vid fjolårets Bachmanndagar i Klagenfurt tilldelades hon det prestigefyllda Kelagpriset. Dessförinnan hade hon kritiserat juryn för en konservativ litteratursyn, vilket möjligen var en provokation och i så fall helt i ton med delar av innehållet i hennes debutbok.
Den har en experimentell form och handlar om två systrar som helt på egen hand och utan de vuxnas vägledning letar efter sin plats i tillvaron och en riktning för sina liv. Berättaren själv, Margarethe, tillbringar dagarna fördjupad i fackböcker, medan hennes syster Fritzi beger sig ut i omgivningarna för att undersöka hur landet ser ut där de vistas. Och på den vägen skapa en smula klarhet om vilka villkor som gäller. Sin speciella stämning får den här boken av landskapet runt omkring, som är ett övergivet gruvdistrikt med nedlagd kolbrytning. Sedan elden kommit lös i gruvgångarna har de flesta människor givit sig av.
Kvar finns förutom systrarna bara ett fåtal av de ursprungliga invånarna som övervakas av en polisstyrka. En framträdande roll i berättelsen har floden Buenaventura, upptäckt på 1700-talet men sedan försvunnen. Att ta del av den här boken är emellanåt som att bläddra i en uppslagsbok fylld av vetande. Elmiger blandar fritt fabulerande med faktanära uppgifter, där finns en hel del hänvisningar till världslitteraturen och klassiska politiska tänkare. Åtskilligt kan dessutom ges en symbolisk tolkning.
Det ligger nära till hands att se berättelsen som en mental lägesrapport, där man ofta får unga aktivister i tankarna. I den meningen avläser författaren ett tillstånd som råder i en förbrukad och förödd värld. Själv intar hon en hållning av trots och motstånd mot en sådan tingens ordning.