Rapp och stilistiskt oantastlig

Joan Didion har varit verksam som journalist, essäist och skönlitterär författare ända sedan det tidiga 60-talet, men det är först på senare år som hon på allvar slagit igenom i Sverige. 2006 hade hon stor framgång med Ett år av magiskt tänkande, som skildrade sorgearbetet efter hennes makes bortgång. Därefter kom reportageboken Kalifornien - min historia, och förra året gavs ett urval av hennes reportage och artiklar ut i bokform under titeln Att lära sig själv att leva. Nu får vi även möjlighet att stifta bekantskap med Joan Didion som romanförfattare, när Bönbok för en vän, som kom ut på svenska för första gången 1978, ges ut på nytt.

Boken utspelar sig i den fiktiva, centralamerikanska republiken Boca Grande, ett land som saknar såväl berg som historia, men däremot kan stoltsera med ett snårigt slättland, en viss export av kopra och papegojor, samt otaliga militärkupper. Bokens berättare är Grace, en amerikansk antropolog som gift in sig i en av landets rikaste familjer, och efter sin makes bortgång blivit en av dess mäktigaste personer. Men det är inte hon som är bokens egentliga huvudperson. Det är Charlotte Douglas, vars kropp hittas slängd på den amerikanska ambassadens gräsmatta efter ett av de många kuppförsöken. Grace utser sig själv till hennes "vittne", och berättar Charlottes livshistoria, som hon kallar "en berättelse om självbedrägeri".

Men Bönbok för en vän handlar inte bara om livslögner och illusioner, det är också en berättelse om sorg och förlust. Charlotte Douglas befinner sig i Boca Grande eftersom hon är på flykt undan en traumatisk händelse: hennes avgudade dotter Marin har gått med i en marxistisk grupp och deltagit i en spektakulär terrorattack i San Francisco. Medan FBI jagar hennes dotter ger sig Charlotte ut på en planlös resa, som så småningom för henne till Boca Grande, där hon möter Grace.
Med sin diffusa, stundtals absurda, och egendomligt frånvarande personlighet är Charlotte Douglas egentligen en ganska osannolik hjältinna i en roman av Joan Didion, och till en början är det lite svårt att förstå vad det är i denna karaktär som tilltalat författaren. Men ju mer vi får lära känna Charlotte desto mer växer hon och desto mer fascineras man av hennes livshistoria. Redan efter ett par kapitel är det näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Ur denna vimsiga, ytliga och excentriska kvinna mejslar Didion med varsam hand fram en motsägelsefull och fängslande personlighet. Inte ens i den lysande Ett år av magiskt tänkande har ett tillstånd av chock och förlust fått en så naken och övertygande gestaltning. I Charlotte Douglas har Didion skapat ett ytterst minnesvärt kvinnoporträtt, på samma gång patetiskt, tragiskt och poetiskt.

Bönbok för en vän är ett utmärkt exempel på Didions karaktäristiska stil, ironisk, slagfärdig och minimalistisk, men också medkännande och ömsint. Hon lyckas göra Charlotte både till en komplex och livfull individ och till en symbol - en representant för det USA som hon är på flykt ifrån. I Boca Grande kallas hon kort och gott för la nortamericana, och det är också så Grace beskriver henne, som en typisk produkt av ett skyddat, materialistiskt samhälle. Hon är en kvinna som av "en självklarhet vuxit upp med rena lakan, tandvård, lammkotletter, levande far- och morföräldrar, uppmärksamma gudföräldrar, en bror vid namn Dickie, balettlektioner, upplysning om menstruation och om skötsel av matsilver, allt i rätten tid, samt med en liten handsnidad ängel från Österrike som satt på bordet vid sängen och hörde på hennes aftonbön."
Om Charlotte får vi bland annat veta att hon är "obefläckad" av historiska kunskaper och politiskt obevandrad. "Det fanns häpnadsväckande luckor i hennes allmänbildning", konstaterar Grace torrt. Ända tills hon var tjugotvå hade hon trott att andra världskriget hade börjat med Pearl Harbor. Från sin blivande man hade hon inhämtat "en flyktig kännedom om tredje världen, hade lärt sig vad initialerna stod för i Algeriet och Indokina och Västindien, men på en textlös världskarta hade hon aldrig kunnat placera in de länder där initialerna var indragna i konflikt. Hon betraktade för övrigt konflikterna som meningslösa. Hon förstod att det alltid drog ihop sig någonstans i världen, men hon trodde att det nog skulle reda upp sig till slut. Hon trodde att jorden var befolkad av människor av hennes egen sort." En icke ovanlig typ av nortamericana, summerar Didion krasst. Denna blandning av okunskap, egocentriskhet och naiv välvilja genomsyrar allt Charlotte gör och tänker.

På ytan är Bönbok för en vän en slagfärdig satir över de centralamerikanska "bananrepublikerna", men i än högre grad är detta en berättelse om USA och dess inställning till omvärlden. Skildringen av hur Charlotte möter världen, med oskuld och naivitet, pragmatism, välvilja och föraktfull överlägsenhet, är inget annat än briljant. Man kan inte annat än beundra Didions skicklighet, för att hon lyckas berätta om en så absurd karaktär som Charlotte utan att hon blir en karikatyr av den amerikanska turisten.
Bönbok för en vän är en helt lysande liten roman, rapp, kvick och intelligent och stilistiskt oantastlig. Och därtill oförskämt underhållande.

Rapp och stilistiskt oantastlig

Återutgivningen av Joan Didions Bönbok för en vän visar med all önskvärd tydlighet att den pågående kanoniseringen av författaren inte är en slump, konstaterar Catrin Ormestad.