Låt mig citera vad Paul A Levine anfört i inledningen: ”Jag hyser stor beundran för Wallenbergs karaktär och bedrifter, men för mig som historiker är det självklart att även en så högaktad och symbolladdad gestalt måste bli föremål för kritisk analys.”
Analysen, som borde vara självklar inte bara för historikerna utan också för alla andra, har vår främste Förintelseforskare nu utfört på 480 sidor. Mastig? Javisst, men samtidigt ovanligt klar och utan onödigheter. Läsningen underlättas av att författaren först listat de viktigaste personerna och preciserat deras roller i detta ohyggliga drama.
Wallenberg är med rätta prisad av miljoner, men få har brytt sig om att ta reda på vad han egentligen uträttade. Myterna är desto flera; Levine listar inte mindre än 21. Några är nästan komiska som att han skulle haft en kärlekshistoria med hustrun till den ungerske utrikesministern. Det, liksom påståendet att han behärskat ungerska språket, är osant. Myterna har kunnat florera, eftersom man inte använt svenska diplomatiska dokument. Källor som nyttjats är däremot vittnesbörd från judar som räddats av Wallenberg. Gripande berättelser, men de står sig inte vid en källkritisk granskning.
Raoul Wallenberg, född 1912, var en begåvad man med arkitektexamen från USA. Han kom från en av Sveriges förmögnaste släkter. Diplomatutbildning hade han inte, men eftersom hans arbetssituation var osäker sommaren 1944 accepterade han UD-anbudet att resa till Ungern. Personligt mod hade han tidigare visat prov på. Att han nu ville uträtta något i det sargade landet stod klart, men vad visste han inte riktigt själv. Han hoppades att efter krigsslutet kunna göra affärer i Ungern; det måste tas med i beräkningen.
Att Wallenberg i Budapest 1944 ordnat skyddspass åt judar samt sökt påverka nazisterna, är välkänt. Föga observerad är hans samverkan med diplomaterna Valdemar Langlet och Carl Ivan Danielsson. "De glömda svenskarna" kallar Levine dem. Raoul stannade i Budapest över julen. Bevisat är att han lämnade staden i bil, eskorterad av militärer ur Röda armén, den 17 januari 1945. Resten är tystnad. Levine: "Människokämpen som hade hjälpt till att rädda tusentals liv skulle berövas återstoden av sitt eget." Så präglades Wallenbergs öde av 1900-talets värsta våldsläror, nazismen och kommunismen.
Behovet av hjältar var stort, inte minst i andra världskrigets neutrala, en smula skamsna Sverige. Men Levine har gett oss en lärdom. Det bästa är inte att glorifiera dem som uträttat något gott för mänskligheten. Bättre är att i dem se vanliga män och kvinnor, som i en svår situation insett att något måste göras och sedan gjort det, också med fara för sina egna liv. En sådan var Raoul Wallenberg, en sådan är Dawit Isaak.