Ranelid som lyhört tidsvittne

I takt med att de dagliga rapporterna strömmar in om självmordsbombare och de höga dödssiffror som blir följden av deras kriminella illdåd är det omöjligt att hålla tillbaka tanken vart den enskilda människans värde och livets helgd tagit vägen. Det är inte svårt att förstå de närståendes och anhörigas vrede och förtvivlade sorg, när en människas enda stund på jorden har givits ett alltför tidigt och abrupt slut. Inte heller går det att blunda för den bottenlösa tragiken i det faktum att det är ofta är frågan om unga människor, som i stället borde ha hela livet framför sig. Kanske kunde man dessutom tillägga: Vad är det för dårhus vi lever i, där televisionen varje kväll sänder den ena kriminalserien efter den andra där dödandet blivit underhållning?
Det är i en sådan verklighet Björn Ranelids i dag utgivna, nya bok landar. Den heter Öppet brev till George W Bush med tillägget Paradisets nycklar hänger i helvetet. En sann berättelse kallar författaren dessutom denna prosadikten närstående volym som är utformad med ett brev som förebild och som riktar sig till ledaren för världens mäktigaste nation, ekonomiskt och militärt. Men man kan även tänka sig många andra som målgrupper. Från dem som är satta att styra världens öden i övrigt och representerar helt andra länder till alla människor som funderar över ont och gott i tillvaron eller hör till dem som hamnat i strykklass under livets framfart.

Samtidigt uppehåller sig det här öppna brevet till stor del vid just de bottenskikt i samhället där de utanförstående vistas. Allt från uteliggare, alkoholister och narkomaner till prostituerade och dem vilkas mentala hälsa ställt dem utanför den gängse gemenskapen. Björn Ranelid fortsätter att följa sitt eget spår i svensk litteratur. Den positionen är inte riskfri. Att det dessutom finns ett kvalitetskrav i hans syn på bokmarknaden brukar väcka en del uppståndelse lite då och då.
Ranelids förra bok var Hjärtat som vapen, en rakryggat skriven berättelse som utvecklades till ett konsekvent försvar för livets mjukvärden. Det är på den vägen han fortsätter. Men den här gången står inte den skönlitterära gestaltningen i överensstämmelse med epikens krav i förgrunden. I stället har han skrivit en meditationsbok, en huspostilla, en personlig rapport, ett debattinlägg och en legendsamling, allt på en gång. Björn Ranelid är ett känsligt tidsvittne till det mesta i samhället, både till sådant som rör sig på ytan och allt det som döljer sig strax därunder. Han riktar sin blick mot människans kapacitet till ondska och grymhet. Men han förnekar för den skull inte godhetens existens. Det senare finner han inte minst bland alla de socialarbetare som ger sig ut för att räcka en hjälpande hand till de av livet mest hunsade och förfördelade.

Det finns många vapen i omlopp i Björn Ranelids värld, allt från knivar och handeldvapen till kärnstridsspetsar. Själv har han valt orden som vapen. Men där finns också förhållningssätt som äger en påfallande inre styrka. Dit hör försoningen, förlåtelsen och mer än allt annat empatin och nästankärleken. Den ståndpunkt författaren gång efter annan intar, ligger nära den kristna, evangeliska. När det gäller andra religioner, som till exempel islam, ser han en hel del faror. Men en genomgående hållning är också kravet att liv och lära, ord och handling, skall stämma någorlunda överens. En återkommande bild hos honom beskriver det nyfödda barnet vid sin mammas bröst. Det är den stund i en människas liv då nästan alla möjligheter står öppna för henne. Samtidigt finns här en skörhet och bräcklighet som Björn Ranelid aldrig släpper ur sikte. Och det är den som genomsyrar argumenten när han formar sin bok till en enda lång fredspredikan.
Handlingen är förlagd till skånska Österlen, där Björn Ranelid förutom till sitt sommarhus numera är ägare också till en ekologisk äppelodling. I husets närhet ligger Ravlunda skjutfält och ger påminnelser om en annan värld än den skånska idyllen. Mot öster sträcker sig Hanöbukten med ålfiske, och ett vatten som oavlåtligt skimrar och skiftar karaktär. Och så förhåller det sig även med den här boken. Den uppsöker med säkert spårsinne den ena händelsen eller människan efter den andra. Det gemensamma för de medverkande är att de alla, var för sig, en gång varit del av det under som varje nytt liv innebär. Men det är bara alltför sällan som allt som började som längtan och drömmar gått i uppfyllelse. Många liv stäcks tidigt, som i Irak eller Afghanistan. President George W Bush står här som en sinnebild för alla makthavare vilka blir föremål för bokens återkommande maning att avstå från våldet. Nelson Mandela och Gandhi är några av exemplen på konfliktlösningar som lyckats från sådana utgångspunkter. Men Björn Ranelid ger med namns nämnande också närporträtt av betydligt mera vardagliga människor och deras insatser för att ingripa i de krig som har sin upprinnelse i människornas hjärtan. Just detta själens perspektiv på självaste världshändelserna är ett utmärkande drag för resonemangen i boken, som i stället för allt våld och all brutalitet i stället vill utfärda ett slags pass för den alternativa resa som kunde gå mellan ögat och hjärtat. Här, som på många andra ställen, visar sig Ranelid från sin veka, känsliga och sårbara sida. Och han torgför tankar som man annars oftast brukar tala tyst om. Den sidan av mansrollen möts för det mesta av förakt i vårt samhälle.

Annat boken uppehåller sig vid är fånglägret Guantanamo, Song My eller den nordvietnamesiska reguljära arméns invasion söderut under Vietnamkriget. Det är väl inte alltid helt lätt att skriva under på de politiska analyserna. Men det är när allt kommer omkring ingen tungt vägande invändning i sammanhanget. Desto hellre lyssnar man till Björn Ranelids förtroenden från sin egen närmiljö. Antingen det är frågan om något så konkret som äppelodling eller människor han mött i oegennyttig verksamhet i nästankärlekens tecken. Även de egna föräldrarna finns med. Och då i synnerhet fadern, som höll tillbaka sina konstnärliga ambitioner och sin konstnärsnatur för att kunna försörja familjen. Annat handlar om dödsstraffet med dess primitiva öga för öga-etik. Eller om organdonationer inom medicinen. Och när ondskan är på tal glömmer författaren inte narkotikahandeln. Värt att notera är också att alla i boken omnämnda kvinnor är mödrar. Även det i de tidigare böckerna omnämna fallet i trappan under barndomen, något som ledde till livslång tinnitus, finns med och de egna tidiga erfarenheterna av hur grym mobbning kan vara.
Om det också stundvis är en mörk bok Björn Ranelid skrivit, ser han världen som mera god än ond i sin slutkalkyl. Böcker med ett sådant budskap brukar vanligtvis ha svårt att hävda sig på bokmarknaden. Det ödet tror jag dock inte kommer att drabba Öppet brev till George W Bush.

Ranelid som lyhört tidsvittne

Björn Ranelids nyutgivna bok Öppet brev till George W Bush rör sig över många genrer och ger klara besked om författarens roll som ett omistligt tidsvittne för vår tids människor, Bo-Ingvar Kollberg.