Ranelid en röst för de maktlösa

Björn Ranelid har tagit tjuren vid hornen i mediesamhället. Förutom att vara en av våra bästa författare har han också marknadsfört sig som kändis och rentav blivit ett varumärke. Men det går utmärkt att läsa honom utan att ha tankarna på annat håll! Den som förväntar sig en skolroman av den i dag utgivna Tyst i klassen! är dock ute på fel spår. Ranelid brukar vara försiktig med tvetydigheter. Den här gången är det klassamhället som avses och dem som befinner sig längst ner i hierarkin. Det är de maktlösas, bortglömdas och utstöttas talan han för. I och för sig ett ofta förekommande tema i hans böcker. Men knappast har han tidigare lika tydligt givit kristendomens tanke om förlåtelse och försoning och Jesu offerdöd på Golgata en sådan framträdande plats. Här tar han hjälp av Pär Lagerkvist och dennes roman Barabbas, om den frikände rövaren. Lite på håll finns liksom förut tankegods från Dostojevskij, Lars Ahlin och Birgitta Trotzig.

Till det yttre har Björn Ranelid skrivit en samhällskrönika, som sträcker sig från 1920-talet fram till senaste sekelskiftet. Men det är en historieskrivning ur Fattigsveriges perspektiv. Den som är förtrogen med författarens böcker känner igen en del. Han hymlar heller inte med vem som är upphovsman, och för kompositionens skull låter han berättelsen vara ett uppdrag han fått, att nedteckna de inblandades historia. Därmed provocerar han med eftertyck överhetens tillsägelse, att det skall vara tyst i klassen.

Det är inte helt riskfritt att skriva som Björn Ranelid gör med empatin i så här öppen dager. Den som så önskar kan missförstå och det har skett ibland. Ondska, elände och lidande är acceptabla ämnen. Godheten mera problematisk. Det skall dock sägas att inte heller denna är någon enkel storhet i romanen. Dessutom sitter det goda i tillvaron mera trångt än någonsin hos de här människorna som lever under knappast möjliga förhållanden. Det sociala arvet styr det mesta. Den dagliga kampen för arbete och bröd avgör i vilken utsträckning det blir något utrymme över till att odla andra värden än de materiella.

Merparten av skeendet utspelas i det Malmö som genom böcker av bland andra Torbjörn Flygt och Kristian Lundberg haft en litterär renässans, mera vittfamnande än på år och dag. Länge har personerna sina hem i nödbostäder från tiden efter första världskriget. Mot slutet byggs Rosengård och liknande stadsdelar och då kommer även dagens invandrare med i handlingen. Bokens infallsrikedom är större än man sett förut hos författaren, persongalleriet likaså. De flesta gestalterna får dock stå tillbaka för de bägge kvinnorna Karin och Kristina. Den senare är romanens gåta och hemlighet, som röjs till slut. Med den förstnämnda får verkligheten en företrädare i vidaste bemärkelse.

Björn Ranelid gräver så djupt det går att komma i sina berättelser om frågorna om svek, skuld, försoning och om att ta vara på sin nästa. Skimret från en helgonlegend har fattat posto om hörnet. Och Ranelid firar triumfer som diktare som aldrig tidigare.