Nyligen talade Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist i sin podcast, En varg söker sin pod, om vikten av att flippa känslomässigt. Eller snarare, den låga status som den känslostyrda - dramatiska, okontrollerade, impulsiva - människan har i vår samtid. Det är helt enkelt för lite Werther, för lite Strindberg över dagens samhälle. Tja, det kanske stämmer? Men alla regler har undantag.
Helena Granströms Hysteros är den överväldigande känsloerfarenhetens berättelse; en 120-sidig intensivförmedling av ett tillstånd som bara handlar om uppleva, erfara, känna. Ett diktjag
i ett särskilt tillstånd som sätter all intellektualism och rationalitet ur spel - en graviditet. Titeln är närmast övertydlig, med grekiskans ord för livmoder och det sjukdomstillstånd som springer ur samma begrepp - den kvinnliga hysterin.
Att påstå att diktjaget inte hanterar sin graviditet särskilt balanserat är en grov underdrift. Alla känslor är maximerade, och hon är fånge i den kropp som nu härbärgerar en annan kropp. Mannen vid hennes sida är dömd till oförmåga att förstå, hur mycket han än anstränger sig för att göra just det. Det är en förlust av jaget, en känsla av att vara annekterad av något och existera blott för detta obestämbara något som växer inuti. Jaget upplöst
i kanterna, och ingenstans att ta vägen. Det är rädsla på högsta volym, åtrå till bristningsgränsen.
Granströms diktjag är en på samma gång tidsobunden och extremt samtida människa. Detta förfrämligande inför den egna kroppen, detta absurda mirakel som gör att en kropp kan rymmas i en annan kropp, ett liv i ett liv, är en evig berättelse, alltid jämngammal med människan. Men möjligheten att så fullständigt absorberas av detta - är det inte en modern välsignelse/förbannelse? Hysteros väcker ett slags latent bondförnuft i mig: "Det kan inte vara nyttigt att bara gå runt och tänka på det där, sysselsätt dig - gå ut och mjölka en ko, för guds skull!"
Ja, hon provocerar mig, denna neurotiska kvinna. Med sin gränslöshet och avsaknad av distans, bristen på perspektiv. För det är ju inte barnet i hennes livmoder som stänger henne inne
i detta klaustrofobiska tillstånd, det är hon själv. Hon, som tillåter sig att uppslukas så här, som tillåter världen att krympa tills hennes kropp är allt som återstår av den. Jagförlusten är granne med självupptagenheten.
Är det så farligt då? Kanske har det där känslomässiga flippandet ett mänskligt värde i sig, som hävdades i En varg söker sin pod. Vad är det som säger att den sansade, rationella människans värld är sannare än den känslostyrdas dito? Ingenting, förstås, och Helena Granströms roman är
i vidare mening ett slags utforskande av just detta. I den meningen är den också ett avsteg från några av hennes tidigare verk, som till exempel Osäkerhetsrelationen - ett filosofiskt, vetenskapligt samtal utifrån fysikaliska lagar. Även om kroppsligheten var närvarande också där, var det en undersökning av tankens värld, en värld som är näst intill utraderad i Hysteros.
I slutändan är det väl en fråga om tycke och smak hos läsaren, om hen föredrar att vandra i litterära landskap som prövar tankens bärkraft eller lockas av det stormande känslohavet. Själv hade jag önskat mig en något mer pragmatisk berättelse, men det är inte Granströms ärende här. Och hon är alltjämt en förbannat begåvad författare, som med sitt poetiska, gnistrande intensiva språk faktiskt känns som en modern Rut Hillarp.