Radikalvänstern granskad i gripande roman

I samma mening som Joyce Carol Oates begåvning nämns framhålls ofta hennes häpnadsväckande produktivitet. Minst en roman om året, ibland två, har kommit ut på svenska de senaste åren, och även om samtliga varit läsvärda har man fått känslan av att vissa skrivits på rutin. Så var till exempel fallet med tre av de senaste, Fallen, Djur och Älskad, saknad, där teman, motiv och karaktärer började kännas alltför välbekanta och en slapphet ibland smög sig in i språk och komposition. Glädjande nog är det däremot inte fallet med hennes senaste roman, Svart flicka, vit flicka som nyligen kom ut på svenska.

Boken utspelar sig i mitten av sjuttiotalet och handlar om Genna som studerar på ett anrikt college, grundat av hennes farfars far som var en stridbar kämpe för de svartas rättigheter. Hon delar rum med Minette, dottern till en svart pastor från den amerikanska södern. Tyngd av det vita Amerikas kollektiva skuld och inspirerad av sin egen familjehistoria är Genna angelägen om att bli hennes vän, och när Minette börjar utsättas för trakasserier med rasistiska förtecken gör hon sitt yttersta för att skydda henne, trots att hon snart börjar ana att något inte stämmer. Vad gjorde till exempel Minette i korridoren, den där natten när någon klottrade rasistiska slagord på deras dörr?
Svart flicka, vit flicka är en berättelse om sanningar och lögner, skuld och gottgörelse, och om individens ansvar för kollektivets handlingar. Det är också en bok som bryter mot de flesta klichéer och stereotyper, och mot läsarens förväntningar. I stället för att utvecklas till en ganska förutsägbar historia om rasmotsättningar och collegepennalism formar sig boken till något helt annat. Samtidigt som stämningen på colleget blir alltmer spänd uppstår nämligen en kris i Gennas familj, när hennes pappa Max, en känd vänsterradikal och "hippieadvokat", ännu en gång hamnar på kollisionskurs med myndigheterna. I sin förtvivlan råkar Gennas mamma avslöja att Max under Vietnamkriget inte bara försvarade krigsmotståndare och desertörer utan också var inblandad i en terrorattack mot ett kemiföretag som tillverkade napalm.

Det amerikanska samhället är ett ämne som Joyce Carol Oates oförtröttligt behandlat ur olika vinklar i sina böcker. I den nya romanen är det framför allt radikalvänstern som utsätts för en kritisk granskning. Beskrivningen av den frisinnade hippiefamiljen som matar sina försummade barn med konspirationsteorier och liberala floskler och låter huset bli en samlingspunkt för ett brokigt kollektiv av vänsteraktivister och studenter är både skarp och skoningslös.
Skildringen av de vuxna barnens revolt är inte mindre insiktsfull. Gennas bror utbildar sig till aktiemäklare och skaffar sig ett "normalt liv", vilket får föräldrarna att bryta med honom, och själv flirtar hon med kristendomen. I bokens epilog, som utspelar sig femton år senare, får vi emellertid veta att hon tagit en gruvlig hämnd på fadern.
Svart flicka, vit flicka är en berättelse där det varken finns några tydliga offer eller gärningsmän, där ingen är entydigt "ond" eller "god", och en sanning enkelt kan förbytas i lögn. I synnerhet porträttet av Gennas far, "Galne Max", som i sin iver att göra gott går över gränsen och börjar använda samma metoder som de han utger sig för att vilja bekämpa är intressant.
Titeln till trots är ingenting svartvitt i den här boken, allra minst karaktärsteckningen. Minette är till exempel långt ifrån någon sympatisk karaktär, utan framställs i stället som trumpen, självcentrerad, manipulativ och arrogant. Oates reser dessutom en rad frågetecken kring de rasistiska trakasserierna hon utsätts för. Djärvt undviker hon in i det sista att ge läsaren några definitiva svar och överlåter åt var och en att fylla i luckorna och dra sina egna slutsatser, samtidigt som hon får läsaren att känna att det egentligen inte spelar någon roll vem som skrev hotbreven eller förstörde Minettes läroböcker, för hon är verkligen ett offer - om inte för collegeungdomarnas mobbning så för århundraden av rashat, förföljelser och diskriminering, helt enkelt eftersom hon är född svart i ett samhälle där det vita är normen. På samma sätt får Oates läsaren att förstå att Gennas besatthet vid sin rumskamrat - hon kallar henne sin "bästa vän" och ger henne dyrbara presenter trots att hon inte återgäldas med något annat än förakt och likgiltighet - beror på historiskt betingade skuldkänslor. Det är mycket skickligt gjort.
Svart flicka, vit flicka är en gripande, tankeväckande och oupphörligt engagerande roman som genast fick mig att börja längta efter nästa bok av Oates. Turligt nog lär det inte dröja länge. Sedan Svart flicka, vit flicka kom ut i USA förra året har Oates hunnit ge ut ytterligare två romaner, tre novellsamlingar och en ungdomsroman.

Radikalvänstern granskad i gripande roman

Joyce Carol Oates nya roman Svart flicka, vit flicka bryter mot de flesta klichéer och mot läsarens förväntningar, skriver Catrin Ormestad.