När jag fortfarande läste på universitetet brukade min mamma bli irriterad på mig när jag kallade mina studiekamrater ”klasskompisar”. ”Kursare heter det ju!” fräste hon och höll en mikroföreläsning om skillnaden på gymnasium och universitet. För mamma som 50-talist innebar universitetet ett språng mot friheten och ett umgänge i fria konstellationer där man tänkte tillsammans. För mig som 80-talist kändes det mera som en förlängning av gymnasiet och ungefär lika obligatoriskt som högstadiet.
Så här i efterhand kan jag se hur min inställning speglade det nya universitet som växt fram under Bolognaprocessen. Det är inte någon vacker syn. Om ordet för dagordningen på mammas tid var bildning är det i dag ”anställbarhet”, eller ”employability”. Alltmer tycks begrepp som studentinflytande och demokrati ha ersatts av ”kvalitetskontroller” samtidigt som forskarna utsätts för en banal form av övervakning. Att publicera artiklar i engelska tidskrifter och hamna på rankinglistor tycks ha blivit något av en sport medan ekonomiseringen sprider sig som ett gift i institutionernas vener. På så sätt avlövas forskarnas frihet likt ett träd utsatt för en maskinsågs precision och möjligheten att röra sig i olika konstellationer begränsas.
Det är mot denna bakgrund som en ny antologi publiceras med just titeln Konstellationer. Det är en nostalgisk bok, fylld av korta essäer som vibrerar av oro över hur de akademiska värdena kringskurits. Här skriver forskare, författare och allsköns intellektuella om begrepp som akademisk frihet, långsam tid och traditionsbrott. Emellanåt är en dikt eller ett återgivet samtal inkastat likt en svagt flimrande ljuspunkt i en stjärnkonstellation. Det ger en spretig känsla, minst sagt, och den enda egentliga gemensamma nämnaren jag hittar är diskussionen kring Esaias Tegnérs dikt Det eviga som fungerar som ett slags telelänk mellan bidragen.
Att bokförlaget Atlantis står med ena foten djupt nedsjunken i den akademiska myllan är allmänt känt. Det gör att de kan ge ut sådana här lite excentriska böcker. Konstellationer skulle kunna beskrivas som en löst hopskruvad konstruktion av infall och vissa essäer är riktiga guldkorn. Som Horace Engdahls bidrag om Tegnérs syn på traditionen. Engdahl är en sådan människa som tycks oförmögen att skriva en enda mening som man står likgiltig inför. Boken inleds starkt med denna essä men sedan går det dessvärre bara utför. Problemet är dels att boken innehåller lite för många irrbloss – punschdrypande texter av gamla professorer som minns studentlivet – och dels att boken spretar lite för mycket. Den hade behövt en sammanhållande tanke, kanske i form av ett klarare formulerat tema. För som det är nu ser Konstellationer mest ut som ett antal stjärnor utan stjärnbilder.