Det är en enkel synopsis: författaren Siv reser till Englands södra kust för att komma bort från ett förhållande och ett författarskap. Några spoiler alerts kommer här inte behöva utfärdas, eftersom handlingen mer eller mindre är begränsad till detta skeende. Siv finner sällskap i Leo och Pip, anställda i den klädbutik där hon börjar extrajobba, samt bilder av en flock hyenor vars särpräglade anatomi blir en typ av utgångspunkt för Sivs betraktelse av sin egen kropp och dess förhållande till den värld hon hamnat i.
Norska Hanne Ørstaviks lyriska prosa har efter tio romaner prytt hennes författarskap med en handfull litterära utmärkelser och en klädsam självklarhet inom skandinavisk samtidsprosa. Men kanske ännu viktigare har den frihet som kommer med uppmärksamhet gett henne möjligheten att bortse från publikfrieri och istället gå in på djupet på mer eller mindre komplicerade kvinnoöden. Genom Solveig i ”Vecka 43” (2003), Liv i ”Prästen” (2004) och nu Siv i ”Hyenorna”, för att nämna tre, vänder och vrider Ørstavik på det specifikt mänskliga i sina ”Ørstavikska” kvinnor och tilldelar dem den inåtskådande blick som endast litteraturen kan tillåta. Hon väjer inte för det effektsökande, snarare ger hon sig helt fullt till de stora frågornas bekymmer.
Så också nu, när Hanne Ørstaviks åttonde roman på svenska kommer ut på det lilla, men ambitiösa, Kabusa Böcker i Lotta Eklunds översättning. ”Hyenorna” är ett tankecollage där Ørstavik fattar tag i den tråd som för tillfället tycks mest intressant och med dess hjälp spinner ett nät som bara emellanåt antar en tydlig form. Genom Sivs blick och framför allt kroppsliga upplevelser får vi inte bara förnimma det sönderfallande förhållandet till den Rudolf hon lämnat i hemlandet, utan också skåda in i vrår hos de människor hon möter.
Med samma omsorg för detaljerna beskriver Ørstavik butiksinnehavaren Leos spanska mor – hur hon kanske haft en älskare, hur han kan ha varit – som de överdrivet pedantiska måltiderna i Sivs lägenhet. Inga gränser dras mellan hallucination, minne och dröm, vilket ger texten en allseende, nästan psykotisk, ton. Då och då återkommer bilden av hyenorna och honornas rörformade könsorgan. Hur de spricker vid födseln och inte läker på veckor. En tvångsliknande upplevelse som, om man så önskar, återspeglar Sivs äckel inför de egna vätskornas tvungna flöde.
Som läsare får man brottas med frustrationen över att så lite sker i ”Hyenorna”. Romanpersonerna är som knappt snuddande cirklar i ett venndiagram – de tillåts aldrig komma tillräckligt nära varandra för att verklig elektricitet ska uppstå. Men om man accepterar dessa egenheter och låter Ørstavik göra det hon gör, vilket är att skriva med en drömskhet som kännetecknar den otåliga, kan man med lätthet låta sig förföras.