Psykologisk thriller med tyngd

När jag såg titeln på Maria Ernestams debutroman Caipirinha med Döden trodde jag först att det rörde sig om ett spel. Men caipirinha är en traditionell brasiliansk drink, som inte står att uppbringa var som helst. Kanske var min okunnighet inte så tokig ändå. Ta en drink med döden? Eller spela mot honom. Säkert är att döden driver sitt spel med människorna i Ernestams romaner och då gäller det att inte vara alltför bortkommen. Verkligheten, det förflutna och döden själv hinner alltid upp en till slut, hur välregisserat man än levt sitt liv.
Det gäller för den dråpligt makabra och samtidigt sorgesamma Busters öron som Ernestam gav ut 2006 och för Kleopatras kam, som kom 2007. Den i dag utgivna Alltid hos dig är heller inget undantag. Som tidigare böcker har romanen en smak av psykologisk thriller, lager läggs på lager innan läsaren får en chans att fatta vidden av vad som hänt och hur det påverkat människors liv.

Uppsalafödda Maria Ernestam har en bakgrund som journalist men lever nu som författare på heltid. I en intervju för UNT har hon berättat hur det gick till när hon började skriva romaner.
"Jag såg en film med Woody Allen där några män festar, det ringer på dörren och där står döden. Det triggade något i mig. Tänk om döden ringde på dörren?" Det blev upptakten till debutboken. När jag läser Ernestam ser jag framför mig en blandning av denna scen och döden vid schackbrädet i en Bergman-film. En blandning av mörk tyngd och lättsammare infall. Ofta med gnistrande och obändig galghumor.
I Alltid med dig har döden redan gjort entré. Vi befinner oss i nutid. Fotografen Inga försöker återvinna fotfästet sedan hennes man brutalt ryckts bort två år tidigare. Hon ställer ut, deltar i vernissager, begraver sig i arbete. Men det håller inte. Hon flyr till släktens gamla sommarhus i Marstrand för att hitta tillbaka till sig själv men får ingen ro där heller. Frenetiskt börjar hon röja i den gamla redskapsboden. Bland all bråte finner hon en kartong som hon inte lagt märke till tidigare. Där ligger bland mycket annat ett brev, avstämplat i Mombasa år 1916.
En missionärskvinna skriver till en vän, mycket är överstruket, censuren har gjort sitt.

Språket är mustigt och allt annat än fromlande. Anknytningen till släkten är uppenbar och Inga blir som besatt av att söka vidare. Gamla tidningsklipp ger ledtrådar och hon kan inte låta bli att ta kontakt med släktingar som hon inte sett på år och dag. Och rasar rakt in i en myrstack av familjehemligheter som ingen vidrört på generationer. Ett detektivarbete som bjuder på åtskilliga poänger. Upplägget förefaller bekant - och ändå inte.
Så kastas vi plötsligt till sent femtiotal. En kvinna ligger på sjukhus och slutet närmar sig. Hon ligger där och filosoferar utan sentimentalitet: "Ett bord, en stol, en garderob.
Ett sparsamt möblerat rum. Märkligt. Vi behöver ingenting när vi kommer och ingenting när vi går. Det är bara tiden däremellan som vi tror att vi måste fylla med saker, händelser och upplevelser för att det inte ska eka i tomrummet som annars skulle bildas."
Detta är farmor på sitt yttersta. Hon har genomlevt både första och andra världskriget.
Ingas efterforskningar leder bland annat till Skagerrakslaget 1916.

Varken tyskarna eller britterna som genom sin närvaro i Nordsjön blockerade den tyska kusten vann någon entydig seger. Men kroppar i mängd flöt iland, även i Sverige, även i Marstrand. Farmor, vars namn var Rakel, upplevde där oändliga fasor och förlorade sin älskade medan hon bärgade lik. Hon hade redan då haft ett liv som piga i fattigdom och obegripligt slit. Ett litet rum delade hon med vännen Lea och med vägglössen. Där fanns också Jakob, trogen, glad och väntande. Och Anton med sin banjo, sina påhitt, sin dans, sin sprakande livslust och varma kropp. Men hur pålitlig var han? Det händer att Rakel tvivlar, ännu på sin dödsbädd. Inte hjälper det, hon älskade honom. Efter hans död kom hon att leva med Jakob, det fanns inget alternativ. De stod varandra nära, växte ihop i ett annat slags kärlek. Och ändå. Jakob grubblade på sin skuld till Antons död. Kunde han ha gjort något? "Du sonade bort vår glädje" tänker Rakel.
Lea, Rakel och Jakob. Namn med biblisk tyngd. Teman som svek, skuld, umbäranden och bottenlös sorg. Insikten om att ingenting är vad det synes vara. Det är det aldrig i Ernestams romaner. När nutidens Inga ser hur hennes farmors öde påverkat hennes far och faktiskt också den hon själv är i dag blir det något av en chock men också ett slags vila, en slutpunkt.
Ernestam är en mästare på skrönor och ett lätt burleskt språk. Men vem har sagt att skrönan liksom myten inte innehåller mer än vad som syns?
I Alltid hos dig finns därtill en existentiell dimension, där skuldens skuggor sträcker sig långt in i det enda vi har, nuet. Kanske finns där också en möjlig, avklarnad försoning.
Kanske till och med hopp. Årets roman har en helt annan tyngd än den förgående Kleopatras kam. Jag blir nyfiken på vilken väg Maria Ernestam nu är i färd med att staka ut åt sig.

Psykologisk thriller med tyngd

Uppsalabördiga Maria Ernestams i dag utgivna roman Alltid hos dig har större kvaliteter än tidigare böcker, skriver Bitte Jansson.