Ordet liberal har varit föremål för diskussion i Dagens Nyheter i år och somliga menar att det fungerar som skällsord i den politiska debatten. Hur det förhåller sig kan lämnas därhän. Låt oss i stället gå till ett parallellfenomen som ligger tre-fyrahundra år bakåt i tiden. Då var det en annan avledning av latinets liber, fri, som upprörde sinnena: libertin.
Än i dag lever den nedsättande betydelsen kvar. Enligt den är libertin lika med en sedeslös person som frigjort sig från alla moraliska hämningar och lever enbart för egen njutning. Detta är motståndarlägrets definition som blivit bestående. Men på 1600-talet, då termen främst i Frankrike kom i allmänt bruk, avsåg den – i bästa fall, bör kanske tilläggas – en filosofiskt grundad livshållning i opposition mot stoisk-platonsk idealism och kristen dogmatism och asketism. Skeptiker brukar de kallas i filosofihistorien, av ett grekiskt ord som betyder eftertanke eller kringsyn.
Hur de ledande författarna på området argumenterade för sin sak utgör ämnet för fransmannen Michel Onfrays översatta översikt Barockens libertiner. Boken bildar tredje delen i en svit som författaren givit titeln Filosofins mothistoria. De två tidigare, anmälda här i UNT, behandlar motrörelser mot det dominerande tänkandet under antiken respektive medeltiden.
En sann libertin i 1600-talets positiva bemärkelse är den som tänker fritt i förhållande till både överhet och de i samhället gällande konventionerna och skeptiskt undersöker hur allting förhåller sig. Sunt förnuft och allmänmänsklig erfarenhet säger oss att vårt jordeliv är det enda vi vet något om. Vad som kommer efter är bara spekulationer, himmel och helvete är troligen tomma myter. Gudlös hädelse! ropade kyrkans företrädare. Men libertinerna var ingalunda ateister men förbehöll sig rätten att pröva allt och betvivla det mesta utan att påstå något bestämt.
Den livsstil som libertinerna förordade hämtade inspiration bland annat från de antika epikuréerna – även de missförstådda och utpekade som sedeslösa njutningsmänniskor. Deras och libertinernas ideal var en balanserad och lagom engagerad hållning med en lantlig trädgård som miljö för behagligt och måttfullt leverne i goda vänners lag och i samklang med naturen. I praktiken kunde de för all del vara nog så hetsiga och föredrog ofta det mondäna Paris framför den idylliska provinsen.
Onfrays bok består av en rad porträtt av tidens ledande libertinska tänkare: Pierre Charron, La Mothe Le Vayer, Saint-Évremond, Pierre Gassendi, Cyrano de Bergerac och slutligen en icke-fransman: den holländsk-judiske Spinoza. Den sistnämnde är den enda som ingår i dagens filosofiska kanon och libertin blir han hos Onfray främst på grund av att han jämställde Gud och naturen. Bland dessa, som var och en vore värd en presentation, ska en av de mindre kända väljas ut här: François de La Mothe Le Vayer.
Denne blåblodige herre var minst sagt mångsidig, redan i ordets bokstavliga bemärkelse. En jämn ström av skrifter rann ur hans penna, och när han på äldre dagar sammanfattade sina åsikter i ett enda verk kom det att omfatta drygt 800 sidor. I övrigt omväxlar ironiska dialoger i Platons stil med allvarliga traktater i religiösa ämnen. Inget var honom främmande, i synnerhet om det kunde gagna karriären. Trots sina i teologiskt hänseende frigjorda åsikter upprätthöll han goda förbindelser med katolska kyrkan och det kungliga hovet där han fungerade han som informator för den blivande Ludvig XIV. En plats i Franska Akademien fick han också.
Ett smakprov på hans framställningskonst ger Onfray i sitt referat av dialogen Om de sällsynta och förträffliga egenskaperna hos vår tids åsnor:
”Porträttet av åsnan liknar intill förväxling ett självporträtt av barockens libertin: försiktig, dygdig, vällustig, anspråkslös, skrattlysten, oberoende, ovillig att vare sig lyda eller härska, stark, pigg, modig, trogen, tystlåten, tålig, sällan golvad trots slagen som regnar över honom, ihärdig, noga med hederssaker och generös i sitt förakt – denna filosofiska packåsna lutar mot skepticismen, anförtror oss dialogens författare. Hans strävan? Att finna en filosofisk grundval för naturens hemligheter.”
Stilen i detta citat, full av pleonasmer och redundans, förklarar en del av titeln på Onfrays både lärda och underhållande bok: Barockens libertiner. Egentligen är barock en konsthistorisk term som får sammanfatta 1600-talets tidsanda som enligt Onfray karakteriseras av yppiga kontraster mellan högt och lågt, mörker och ljus. Onfray gör denna anda rättvisa med sin bubblande lärdom, full av underhållande anekdoter, och sin flödande, av översättare Jim Jakobsson väl förmedlade stil.