Protokollsdeckare med livets fåfängligheter i centrum

Boken har ett dokumentärt underlag och bygger på ett verkligt mordfall i bayerska Hinterkaifeck på 1950-talet. Schenkel har tagit del av förloppet och sedan på sitt helt eget sätt diktat en deckarhistoria kring skeendet. I författarens hemland Tyskland har den här boken legat länge på försäljningslistorna. Att den tilldelats flera priser och sålts i över en halv miljon exemplar är också värt att nämna.

Annars är det utöver det brutala mordet på en hel familj huvudsakligen det överraskande slutet som förenar Schenkels bok med deckargenren. För i mångt och mycket har det samtidigt blivit en mycket litterär skapelse. Bokens styrka ligger i att den så fenomenalt lyckas frammana stämningar som lika väl kunde användas för att skildra en existentiell belägenhet på tillvarons botten. Ljusglimtarna är få i den här berättelsen. För det mesta råder halvdunkel, dis eller mörker. Schenkel har alltid nära till den värld där mardrömmar utspelas. Och på samma gång lyckas hon med beskrivningen av människorna kring gården Tannöd och platsen för händelserna, beskriva en mentalitet som ligger nära den rent fysiska överlevnaden.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Andrea Maria Schenkel också låter bönen Kyrie eleison, Herre förbarma dig, finnas med som en kvarliggande stämton boken igenom. Men det är knappast något ingripande från en högre makt som förändrar tillvaron för de inblandade. Snarare skildrar författaren en värld, som alltigenom präglas av Guds tystnad. Det gäller inte bara den familj i tre generationer som får sätta livet till. Och inte heller enbart mördaren, som under handlingens gång hela tiden finns närvarande. Också för de övriga människorna är det de små villkoren som gäller i denna undanskymda och av den övriga världen nästan helt bortglömda by.

Andrea Maria Schenkel är en ordknapp författare när hon gestaltar den här berättelsen. Formen har en hel del likheter med ett reportage eller ett förhörsprotokoll, där de olika byinvånarna ger sina uppgifter om vad de minns av skeendet. Tillvägagångssättet är minimalistens som med några penselstreck här och var samlar ihop till en helhetsbild över förloppet. Protokollstilen visar att det är en rekonstruktion med en sådans alla risker. Till den allmänna osäkerheten bidrar givetvis också att förlagans mord förblivit ouppklarat. Ändå ger alla de korta avsnitten som är fiktiva möten med byborna och återgivningar av deras skilda versioner av händelserna en väldig tidsmässig närhet. Det gäller allt från den dödade skolflickan Mari-Annes lekkamrat Betty till skolläraren och prästen. Men också i de helt uppdiktade episoderna med tjänstefolk eller tillfällighetsarbetare, grannar, byoriginal och i det rafflande förloppet från själva mordnatten. Överallt visar Schenkel vilken säker iakttagare och lyssnare det är som för ordet med en osedvanlig förmåga att hitta de mest avslöjande detaljerna och tonfallen.

Det är därför också bara med viss tvekan man vill kalla boken för en kriminalroman. Med sin tyngdpunkt i känslor som skuld och plåga, i en intighet mot vilken religionen är en klen tröst, i närheten till mänskligt lidande och med en grundstämning som handlar om livets fåfänglighet hör den starkt gripande romanen med drag av en dödsmässa snarare hemma i en helt annan litterär tradition.

Protokollsdeckare med livets fåfängligheter i centrum

Det är snarare det gränslösa medlidandet med människorna än den ödesmättade thrillerintrigen som ger tyska Andrea Maria Schenkels i dag i svensk översättning utgivna kriminalroman Mordbyn dess speciella framtoning.