Prosa med starkt sken

Jag drar storyn igen.

Magnus Dahlström skrev romaner, noveller och pjäser som passade 80- och 90-talets estetiska ideologi utmärkt. Tiden för syntetiserande litterära konstruktioner med en sammanhängande världsbild att representera, problematisera eller revoltera emot var förbi. Han kom med det nya: irrationella, ”autistiska” subjekt, verklighetsförskjutningar och, naturligtvis, dekonstruerande störningar i våra mest välbekanta språkspel.

Magnus Dahlström skrev hemska böcker. Svarta, hårda, ibland groteska.

Han upphöjdes och omsusades som en gång Stig Dagerman – med vilken han för övrigt delar vissa teman – för att en dag plötsligt kasta in handduken. Efter Hem 1996 försvann han för lång tid från scenen. Vart han tog vägen var väl ingen som riktigt visste.

Bilden av om den mystiske skräckelförfattaren har satt sig djupt i det litterära etablissemangets medvetande, så djupt att någon kritiker rent av erkände sig tvungen att omprogrammera sig själv inför läsningen av Dahlströms comeback-roman Spådom förra året. Den var nämligen någonting helt annat än vad han väntat sig. Inte minst lyste de explicita våldsscenerna med sin frånvaro.

Med Sken underminerar Dahlström ytterligare den etablerade bilden av sitt författarskap.

Romanen är liksom Spådom tredelad. Det handlar om den nymornade arkeologen som under en viktig utgrävning går emot sina kollegers bestämda uppfattningar, vårdbiträdet som försöker upprätthålla rutinerna på äldreboendet och hon som lämnas av sin man och som en följd av det misstänkliggörs på jobbet.

Visst känns mycket igen från annat av författaren. Här finns liksom i Spådom huvudpersonernas minutiösa, lite maniska uppmärksamhet på sin omgivning. Prosan dröjer kvar, hänger tag i detaljer; i skuggans läge, i solen som värmer i nacken. Det är lätt hänt att man hoppar över de passagerna, men det vore ett misstag: de ibland tradiga miljöbeskrivningarna skapar efterhand en hypnotisk rytm som har sin resonans på andra sidan texten; i vad som inte utsägs.

Här finns också den välbekanta tematiken: makt och maktlöshet, och hotet som väntar någonstans i skarven.

Men intressantare är nyheterna. Där Dahlström tidigare frammanat en viss uppgivenhet hos mig väcker han nu, åtminstone stundtals, ett starkt hopp. Huvudpersonerna har vuxit i styrka. I Sken gör de kraftfulla försök att bryta igenom omgivningens subtilt repressiva makt och att ta kontroll över de situationer i vilka de befinner sig.

Och faktiskt - de lyckas verkligen, åtminstone till en viss del, bevara något av den mänskliga värdigheten och friheten trots hårdhänt motstånd.

Magnus Dahlström har inte gått och blivit feel good. Trycket är fortfarande starkt och stämningen lätt mardrömslik. Men ändå, det finns den här gången en accentuerad livs- och lyskraft som vittnar om en författare som vägrar att vila tryggt i myten om sig själv. Det är en glad nyhet.

En annan är att Dahlström är precis lika bra som någonsin. Visst finns det risker med konstnärskapets utveckling. Kombinationen av den där kallt registrerande stilen och motivsfärens allt mindre spektakulära vardaglighet, inramad av en vagt hotfull stämning och minerad av ett under ytan pulserande våld, har närmast blivit en schablon i svensk samtidslitteratur. Inte minst utforskades den flitigt i 90-talets novellboom.

Så länge man skriver som Magnus Dahlström gör så finns dock ingen risk för förslitningsskador. Hans prosa omgärdas fortfarande av ett starkt sken.