Inger Christensen tillhör det fåtal poeter som i sina dikter lyckas suggerera fram en alldeles egen värld, sammansatt och snudd på livslevande. Hon är också en av Nordens, kanske rent av världens, allra mest hyllade poeter. Häromåret gick hon bort och det blev aldrig något av det där Nobelpriset, som det så ofta talades om. Hennes diktning är präglad av en säregen frihet som paradoxalt nog kommer sig av en sträng formbundenhet. Det finns i diktsamlingar som Alfabet (skriven efter Fibonaccitalens princip) och sonettkransen Fjärilsdalen en känsla av gränslös rymd mitt i den strama, nästan systemlika, strukturen. Hon har alltid framstått, inte bara som en bokstävernas, utan också som en siffrornas poet.
Intresset för siffror och strukturer märks också i hennes prosa, som nu för första gången ges ut på svenska. Intrikat, ibland en aning snårigt, men med mästerlig matematisk precision väver Christensen sin berättelseväv. Hon gör det med den exakta stilsäkerhet vi lärt känna genom hennes poesi. Det målade rummet utspelar sig i det sena 1400-talets Italien, i Mantua, där fursten Gonzaga bjuder in målaren Andrea Mantegna att utsmycka ett av hans rum. Vistelsen blir långvarig och den komplexa berättelsen träder fram för läsaren via tre olika röster: Skrivaren Marsilio Andreasi, prinsessan Farfalla och Mantegnas tioårige son Benardino.
När jag sneglar på de anteckningar jag fört under läsningen, där jag kort skrivit ner några av bokens centrala teman, läser jag: Samband, sammanhang, döden, konsten, konstnären, matematik, samhället, samtiden, historien, krig, fred, alltings förunderliga enhet, påfåglar, fjärilar. Och så där fortsätter det. Som ni förstår är det en oerhört rik bok, trots dess knappa hundra sidor. Att kort försöka sammanfatta den känns nästan omöjligt.
Under läsningen går mina tankar ofta till en annan lika svårfångad, tillika bortgången, mästare. Den före detta Uppsalabon Willy Kyrklund. Hans tunna men tankedigra böcker är lika sprängfyllda, lika stramt komponerade. När jag tittar efter märker jag att Christensen och Kyrklund gick bort med bara några få månaders mellanrum.
Hur var det nu med konsten och sambanden, ”alltings förunderliga enhet”?