Prometheussyndromet hos Shelley

En viktig mytologisk gestalt i europeisk diktning från slutet av 1700-talet och halvannat sekel framåt är Prometheus, titanen som uppreste sig mot envåldshärskaren Zeus, gav människorna elden och till straff kedjades fast vid en klippa i Kaukasus där en gam dagligen hackar på hans lever. För unga poeter som växte upp närda av upplysningens idéer och entusiasmerade av franska revolutionen blev han till en symbol för det ädla upproret i mänsklighetens tjänst och på köpet en representant för fadersrevolten. Tillsammantaget skulle det kunna kallas Prometheussyndromet. De främsta företrädarna är Goethe och Shelley, här hemma, i starkt modifierad form, Viktor Rydberg.Shelley grep tillbaka på mytens urversion hos den grekiske tragöden Aischylos och författade som motstycke till dennes Den fjättrade Prometheus sitt versdrama Den befriade Prome­theus vars frihetsbudskap han också utvecklade på prosa i en rad pamfletter och småskrifter. Flera av dem har nu översatts av Erik Carlquist. Ateism, fri kärlek och rätt till skilsmässa, tryckfrihet, vegetarisk kost och djurens rätt hör till de ämnen som behandlas, engagerat och vältaligt men med få originella bidrag i förhållande till äldre upplysta tänkare.I ett avseende går Shelley långt utöver upplysningens rationalism och det är i sitt försvar för poesin som "fantasins uttryck" gentemot det analytiska intellektet. Prometheus var för romantikerna fantasins hero framför andra. De översatta prosatexterna äger i första hand intresse som kommentarer till Shelleys poesi och utgivarens anspråk för deras del att de skulle bilda ett "teoribygge" är överdrivet. Man ställer sig också frågande till greppet att dela upp dem på två volymer varav den senare bara är ett litet häfte som med fördel kunde inkorporerats i den första.Carlquists översättning löper problemfritt så länge han håller sig till prosa. Hans försök som versifikatör är däremot tvivelaktiga. Hör här hans början till det mäktiga Ode till västanvinden:O virvlande västan, höstens andedräkt,osynlig driver du framför dig dödalövhopar, spöken som en trollkarl väcktBåde meter och rytm saknas och med rimmen blir det efterhand lite si och så. Jämför Ane Randels schwungfulla version:O vilda västan, andedräkt av hösten,vars närhet jagar bladen ned i dödlikt andar, flyende besvärjar röstenAntologins titel, Att lyfta slöjan, anspelar på den sonett av Shelley som börjar "Lift not the painted veil" vars form visar sig överstiga Carlquist förmåga och lockar honom till platta nödrim.þf> Det kan tyckas småaktigt att slå ner på just dikttolkningarna, men eftersom det är som poet Shelley har sitt värde, inte som privatfilosof på prosa, blir det fatalt när det "fantasins uttryck", som han sätter så högt, helt saknas.