Problemet fransk vers

Den utan jämförelse största delen av det vi kallar världslitteraturen skrevs fram till 1800-talet på vers. Den är också avfattad på en lång rad olika språk av vilka även bildade läsare behärskar endast ett fåtal. För att få tillgång till världslitteraturen är vi alltså hänvisade till översättningar, men samtidigt förhåller det sig så att vid översättning av poesi går alltid viktiga kvaliteter förlorade på vägen. Det är med andra ord både nödvändigt och omöjligt att översätta poesi. Med den paradoxen måste vi leva.Svåröversatta språkHur mycket som går förlorat skiftar i hög grad beroende på det främmande språkets närhet till vårt eget. Tysk lyrik går ofta ganska bra att flytta över till svenska, likaså engelsk, fast där med fler förbehåll. Svenska tolkningar av rysk poesi som i sitt hemland åtnjuter det högs-ta anseende lyckas sällan övertyga, som t ex fallet Pusjkin visar. Och går vi till orientalisk dikt anar vi ofta inte ens allt vi går miste om.Franska hör också till de svåröversatta språken, vad poesin beträffar. Det hänger samman med att den grundläggande principen där är en helt annan än i svensk. Fransk vers bygger på antalet stavelser per rad, svensk på växlingen mellan betonade och obetonade stavelser. I rytmiskt hänseende är även den strängaste franska vers fri i jämförelse med svensk medan den svenska å sin sida kan tillåta sig stora friheter i antalet stavelser så länge den på betoningen grundade rytmen består. Förhållandet illustreras bäst med klassisk fransk diktnings versmått par préférence, alexandrinen, som består av 12 eller 13 stavelser per rad av vilka endast den sjätte och tolfte måste vara betonade. Svensk alexandrin däremot består förenklat uttryckt av sex jamber per rad, dvs sex rytmiska enheter om vardera en obetonad och en betonad stavelse. I båda fallen tillkommer rim i radsluten.Struntar i rytmenDet låter kanske inte som så stor skillnad men i praktiken har svensk alexandrin en benägenhet att bli monoton och lämpar sig därför inte alls för t ex dramatik. Därför är det närmast omöjligt att med bibehållande av originalens versmått få äldre fransk dramatik att låta naturlig på svensk scen. I moderna föreställningar väljs ofta den för franskan främmande blankversen.Med denna långa inledning har grunden angivits för en över lag negativ bedömning av en nyutkommen bok: Franska landskap från Ronsard till Rimbaud. 150 dikter i urval, översättning och med författarpresentationer av Bengt Erasmie. Hur gärna skulle man inte vilja lovorda Erasmie för denna insats som i många avseenden präglas av lärdom, smak och klokhet.Men hans insats faller på att han konsekvent följer den stavelseräknande principen och struntar i rytmen. Då han dessutom följer originalens rimmönster tvingas han ofta till onaturlig svensk ordföljd med resultat att översättningarna ibland låter som knagglig prosa. Ekelöfs tolkning må vara friare i ordalydelsen men lyckas skapa en på svensk metrik grundad rytm som ger orden liv. Så skulle man kunna fortsätta sida upp och sida ner och jämföra med andra översättare som visserligen ibland tagit sig stora friheter i ordalydelsen men inte gjort avkall på den rytm som krävs för att ett stycke svensk vers ska bli till poesi. Erasmies tolkningar kan vara till god hjälp för oss som är mindre slängda i franskan men ändå vill närma oss originalen — fast då är det helt onödigt att översätta rimmen, som bara konstrar till det. Man skulle för övrigt önskat att originaltexterna återgivits parallellt med översättningarna. Presentationerna av de skalder Erasmie valt ut är genomgående utmärkta och hans kommentarer till dikterna nyttiga. Man kan bara beklaga att han valt att offra poesin på stavelseräkningens altare.