Det rör sig om ett såväl etiskt som rättsligt mycket känsligt dokumentärt material som Stefan Foconi här använt som utgångspunkt för denna för författaren själv mycket personliga berättelse, Hade en bror. Den handlar om Foconis bror som, under ännu oklara omständigheter, miste livet på ett hotellrum i Kristianstad i mitten av det förra decenniet. En person anhölls misstänkt för mord, men efter en elva månader lång utredning släpptes personen i fråga och utredningen förklarades vilande.
I sin bok är dock Foconi säker på sin sak. Namnen är visserligen ändrade, men det är ändå uppenbart vem Foconi, med hela handen, pekar ut som mördare. Att på detta sätt peka ut en icke dömd och således oskyldig (vilket man ju är till dess motsatsen blivit bevisad) människa som mördare är allt annat än oproblematiskt. Om det är juridiskt riktigt vågar jag inte svara på. Även för mig som recensent uppstår ett pressetiskt dilemma. Kan jag med gott samvete referera romanens handling och på så sätt, liksom indirekt, anklaga en människa för mord? Nej, det vill jag inte. Men så mycket känner jag mig ändå tvungen att säga: Det är en kvinna som Foconi pekar ut, ty det ska visa sig vara av betydelse för hur Foconi gestaltar denna eldfängda partsinlaga.
Romanen är uppdelad i tre distinkt avskilda delar. I den första, som är bokens klart mest intressanta, är det den av honom utpekade mördaren som för ordet och vi som läsare befinner oss inuti hennes av sprit, psykofarmaka och paranoida vanföreställningar förvridna värld. Foconi nöjer sig alltså inte bara med att peka utmördaren, utan tillåter sig också att tala genom hennes mun. Det är ett vågat tilltag, särskilt då den talande inte framstår som något annat än en fullfjädrad psykopat. Det är svårt att läsa som något annat än en hårt vinklad svartmålningskampanj.
När Foconi på sina ställen dessutom slår över i rent hat riktat mot den utpekade mördarens ”organ” (som beskrivs som ”gyttjepöl, spottkopp och sugande malström, en grav utgrävd i fuktig jord”) sprids en obehaglig doft av misogyni. Sammankopplingen mellan mördarens frigjorda sexualitet och hennes sinnesjukdom doftar också den av en rätt så unken kvinnosyn. Här finns visserligen försök att göra psykopaten till en mer generell bild av vår tids konsumism och besatthet vid ytan, men det spåret fördjupas dessvärre inte tillräckligt. Könet framstår som mördarens främsta defekt.
De två andra, litterärt mindre intressanta, delarna består av ett antal vittnesmål från personer som stått brodern eller den utpekade mördaren nära, samt av ett fingerat samtal mellan författaren och den döda brodern. Dessa delar lider av vad som egentligen är hela bokens största brist – att den är så intern. Att detta varit en viktig bok för författaren att skriva går inte att miste på. Och den kommer säkerligen att vara av stort intresse för dem som på ett eller annat sätt berörts av detta märkliga rättsfall. Men för oss utomstående är Hade en bror tämligen exkluderande läsning.