"Här är min text. Gör med den vad tusan ni vill." Ungefär så kan man sammanfatta de korta instruktioner som Elfriede Jelinek brukar ge de teatrar som väljer att sätta upp någon av hennes pjäser. Det är så klart inte mycket till hjälp. I synnerhet med tanke på att hennes monologiska textmassor till pjäser inte direkt gestaltar sig själva. De inbjuder snarare till ett oändligt antal gestaltningsmöjligheter. Den senaste Jelinekuppsättning jag såg, Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen, slutade med att skådespelarna halvnakna grävde sig ned i ett slags borgerlighetens massgrav där de orgiastiskt sprutade ner varandra med ansenliga mängder lådvin. Som sagt, gestaltningsmöjligheterna är många.
Nu ges för första gången Jelineks dramatik ut i bokform. Det är hennes svit Prinsessdramer, tillkommen mellan 1999 och 2002,
i översättning av erfarna Jelinekkännaren Magnus Lindman (som tidigare bland annat översatt ovan nämnda Tribunalenuppsättning) som nu finns tillgänglig på svenska. Pjäserna kretsar kring ett antal "prinsessor" eller, om man så vill, kvinnliga ikoner: Snövit, Törnrosa, Rosamunde, Jackie Kennedy, Sylvia Plath, Ingeborg Bachmann, Marilyn Monroe och Lady Di. Rickard Günther gjorde en komprimerad version av dramerna på Teater Galeasen 2004. En lyckoträff då det visade sig att Svenska Akademien, inte långt efter premiären, tillkännagav att Jelinek tilldelats Nobelpriset i litteratur.
Priset till Jelinek blev, högst förståeligt, omdiskuterat. Skolkande (och nyligen avlidne) akademiledamoten Knut Ahnlund skrev i en svavelosande och djupt underhållande text i Svenska Dagbladet att Akademien genom att ge priset till Jelinek förstört dess anseende för överskådlig framtid. Och visst, Jelineks texter är svårtillgängliga, ofta rent mottbjudande. Men ointressanta är de sannerligen inte! Akademiens val var snarare djärvt än dumdristigt.
Med det dock inte sagt att jag tycker särskilt mycket om att varken läsa eller se henne pjäser spelas. Men så är Jelineks ambition inte heller att roa, utan tvärtom, att oroa. Att läsa Prinsessdramer är lite som att vada genom en intertextuellt mångskiktad, filosofisk textgegga. Det är segt och lite äckligt. Men så länge man inte är rädd för att smutsa ner sig en aning kan det också vara riktigt berikande.
Prinsessdramerna kretsar alla på ett eller annat sätt kring det kvinnliga som konstruktion. Jelinek avslöjar med sin ironi och sitt eruptiva språkflöde de sociala konstruktionernas löjlighet.
I pjäsen om Jackie Kennedy, den kanske mest lyckade av dramerna, representeras denna femininitetens konstgjordhet av Jackies moderiktiga kläder. Mot denna konstgjordhet ställs ofta kroppens absoluta påtaglighet; köttet, blodet, kroppsvätskorna. När den berömda maken skjuts täcks Jackies Chanel-klänning av presidentens hjärnsubstans. Detta är en typisk Jelinek-bild. Ibland tänker jag att allting egentligen handlar om språkets tomhet och kroppens realitet, om glappet mellan språk och verklighet. Det är som Magnus Lindman nämner i sitt förord, att hos Jelinek blir ordet inte kött, det förklär sig till kött. Språket döljer, snarare än synliggör, verkligheten. Eller språket "avslöjar genom att det döljer".
Ja, så där kan man närmast i oändlighet vända och vrida på Jelineks språkvärldar. Någon kritisk värdering, i termer av bra eller dåligt, är egentligen meningslöst att försöka vidhänga Jelineks texter. De är vad de är. Så, kära läsare, ni får helt enkelt nöja er med detta. Det här är min recension. Gör med den vad tusan ni vill.