Prins Jussuf av Thebe på svenska

Den tyska författaren Else Lasker-Schüler presenteras nu för första gången mer utförligt på svenska. Glädjande, anser Staffan Bergsten.

Poeten, essäisten och dramatikern Else Lasker-Schüler (1869-1945) är en av de främsta företrädarna för den tyska expressionismen och väckte starka känslor i sin samtid.

Poeten, essäisten och dramatikern Else Lasker-Schüler (1869-1945) är en av de främsta företrädarna för den tyska expressionismen och väckte starka känslor i sin samtid.

Foto: Ersatz

Litteratur2009-03-04 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är något konstigt med dagens svenska bokmarknad. Å ena sidan är det lättsmälta deckare i massupplagor som dominerar, å den andra ges det ut förvånansvärt många exklusiva titlar, inte minst översättningar av smal utländsk skönlitteratur på små förlag. Lika tröttsamt som det ena, lika glädjande är det andra. Ett exempel är den första mer utförliga presentationen på svenska av den tyska expressionismens femme fatale, Else Lasker-Schüler. Det är journalisten och Östeuropakännaren Peter Handberg som står för urval, översättning och avslutande essä om hennes liv och verk.

Poeten-konstnären som utmanare av borgerlig anständighet är en flera hundra år gammal företeelse, i dagens Sverige representerad av åtskilliga slafsigt klädda och yvigt krullhåriga eller skinnskalliga genier. Men de är bleka kopior av de typer som frekventerade Berlins kaféer när det begav sig decenniet före första världskriget. Deras okrönta drottning kallade sig, med mansnamn, för prins Jussuf av Thebe. I själva verket var Else Lasker-Schüler dotter till en judisk affärsman från Rhenlandet, gift med och skild från en läkare och alltså till påbrået präktigt borgerlig. Men i Berlin uppträdde hon ömsom som nedgången baglady i trasor och teatralisk uppläserska i orientaliska kreationer. Tidvis sov hon ute på någon parkbänk eller i ett bedrövligt kyffe, ständigt pank.

Med sitt pageklippta mörka hår och sina intensiva bruna ögon hade hon stark dragningskraft på männen. Tre gånger gift och lika många gånger skild och med en lång rad förbindelser bredvid visste hon vad hon talade om i sina kärleksdikter. I övrigt kunde hon handskas ganska yvigt med fakta, bland annat när det gällde det påstått furstliga ursprunget. Männen som omgav henne, prins Jussufs undersåtar, tilldelade hon storslagna namn och titlar: Giselherr Barbaren alias läkaren och lyrikern Gottfried Benn, med vilken hon hade en mångårig förbindelse, Prinsen av Prag lika med Franz Werfel, Riddaren av Guld det vill säga Georg Trakl, med flera. Den tidigt döde Trakl ägnade hon en ömsint minnesdikt.

Om hon i det så kallade verkliga livet var en driven mytoman är hon desto sannare som poet. Naket självutlämnande diktar hon om sin egen person och sina relationer till älskare, till den döda modern och till en Gud bortom alla konfessioner. Trasig i både yttre och inre bemärkelse ägde hon en stark självkänsla som inte står hennes poetiska lärjunge Edith Södergran efter. Båda talar med fast röst i första person singularis utan att skämmas, antingen de gråter eller skrattar. Så här låter en kort dikt ur debutsamlingen Styx (1901):
 
Det slet sig loss från mig mitt skratt,
Mitt skratt med barnaögon.
Mitt unga sprudlande skratt
Sjunger nattens mörka dag vid din dörr.
 
Ur mig det sveper fram och in i dig
Med lust att upptända ditt mörker -
Nu ler det så som gubbar grinar
Och lider så som ungdom gör.
 
Handberg fångar tonen väl, fastän han inte klarar av att få med originalets rim. Som tur är rimmar Lasker-Schüler slarvigt och ibland inte alls. Till bokens förtjänster hör att de tyska originalen trycks sida vid sida med översättningarna.
Man skulle kunnat tro att Lasker-Schüler med sitt självförbrännande levnadssätt dog ung men hon var hela 75 år när hon 1945 gick bort i Jerusalem. Som judinna tvangs hon fly ur nazi-Tyskland. In i det sista var hon själsligen och poetiskt obruten och gav två år före sin död ut diktsamlingen Mitt blå piano. Titeln syftar på ett blått leksakspiano hon hade som barn, men den blå färgen står för mer än så. Röd som blod är hennes kärlekslyrik, blått är den oändliga längtans färg. Samma färg utmärkte också hennes i första världskriget stupade vän, konstnären Franz Marc, Den blå ryttaren. Honom ägnar hon ett kärleksfullt porträtt i ord.
En närmast nietzscheansk livsberusning präglar flera av hennes tidiga dikter men i de sista ljuder en inte resignerad men med döden försonad ton. "Jag vet att jag snart måste dö", börjar en som slutar:
 
Min andedräkt svävar över Guds flod -

Jag sätter försiktigt ned min ena fot
På stigen till evighetens hemtrakt.
Ny bok
Else Lasker-Schüler - Dikter och porträtt
Tolkning, urval och efterord: Peter Handberg
(Ersatz)