Pratar patriarkat
Aase Berg vågar prata om patriarkatet. Ugglan är en samling texter skrivna i den unika och mästerliga stilart som bara Berg har, enligt Therese Eriksson.
Aase Berg vrider läsarens huvud på ett sådant sätt att det självklara blir självklart på nytt, enligt skribenten.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det skiter Aase Berg i. Då som nu. På samma sätt struntar hon i att kapitalismen känns som en minst lika dammig samhällsfiende. Hon väjer inte för de stora begreppen, hemfaller inte åt något ängsligt "å ena sidan, å andra sidan", hon pekar ut problemen utan att be om ursäkt: den patriarkala ordningen och det kapitalistiska samhället är inte svaren på hur vi ska leva våra liv. Aase Berg är det närmaste en svensk motsvarighet till Elfriede Jelinek jag kan komma på. Att läsa henne sätter fart på livsandarna.
Uggla är namnet på den samling texter som poeten och kritikern Berg nu ger ut. Ugglan som metafor är lånad inte för att föra tankarna till fågelns klokhet, det är i stället dess smått obegripliga fysiska förmåga - att kunna snurra på skallen nästan ett helt varv - Berg är ute efter: "Sådan måste inställningen vara: övertygad om den egna, omänskliga förmågan att vrida nacken åt ett håll som varken man själv eller någon annan hade väntat sig."
Det är en utmärkt utgångspunkt för både kritikern och essäisten, att försöka hitta ett annat sätt att se - inte för att posera som trendkänslig och vass kulturskribent, utan för att världen sådan den ser ut kräver att blicken vrids och vänds för att vi ska förstå oss på den. Det är också så Aase Berg arbetar. När hon är förbannad på sakernas tillstånd, när hon försonas med människans obotliga ensamhet, när hon skriver om hur märkligt det är med barnafödande, när hon går på djupet med poesins förutsättningar. Det är omöjligt att veta hur Berg ska fästa blicken på nästa ämne, vilken åsikt som ska presenteras härnäst; det enda som man kan räkna med är en genuin svartsyn parad med en lika uppriktig tro på människans förmåga till riktig empati.
Boken samlar essäer och recensioner från de senaste tio åren, och är sorterade under sex huvudrubriker efter ämne: "Asocialia", "Kastration och kärlek", "Barn och banalism", "Djur och natur", "Poetisk forskning" och "Döden". De sammanlagt 61 texterna är sedan kronologiskt ordnade under varje rubrik, vilket dynamiskt visar hur Bergs tankestoff utvecklats inom respektive intressesfär över åren. Själv skriver hon i förordet att hon gått från ett slags absurd akademism till att vara mer laid back rent generellt. Och det stämmer, den ilska som jag refererade till ovan klingar visserligen inte av men ändrar karaktär genom åren till något som bäst kan beskrivas som vuxnare.
På det här viset får man, sektion för sektion, först stifta bekantskap med mer aggressivt laddade texter för att sedan gå vidare till - i avsaknad av bättre beskrivning - mer komplexa resonemang. Parallellt med Aase Bergs utveckling som skribent följer läsaren därmed samma kurva: från arg och klok till arg och klokare. I en samling som Uggla blir det upprepningar här och var. I vissa fall skulle det ha räckt med en av två snarlika texter, men det är rätt slappt av en kritiker att peka ut överflödigt material i en essäsamling - det är att slå in öppna dörrar. Å andra sidan har jag brist på bättre invändningar, förutom att jag saknar en text, "Terapi utan gestalt" (Expressen 13/4 2007), som handlar om vikten av att sluta samla vuxenpoäng och i stället bli vuxen på riktigt.
Aase Berg är en obarmhärtig, skarpsynt och - faktiskt - livsklok uggla som vrider inte bara sitt utan också läsarens huvud på ett sådant sätt att det självklara blir självklart på nytt. Ett exempel på detta är hur hon skriver om barn som ingen annan, hon gör det åter begripligt varför man väljer att skaffa barn och är med sina drastiska formuleringar den enda som får mig vilja ha fler ungar: "Barn är ju svinjobbiga. 85% av tiden är man irriterad på dem. Men man står ut, låter frustrationen och utståendet bära fram mot ögonblick av utmattad gemenskap."
Berg skriver i förordet att lysande stilister är det värsta hon vet. Om det kan man inte säga annat än att det får vara en definitionsfråga. Uggla är nämligen inte något annat än en samling texter skrivna i den unika och mästerliga stilart som är rätt ensam i sitt slag i det här landet - som är Aase Bergs.