Prästänkans gästhem

Det är nog inte många Uppsalabor - utöver de kyrkligt initierade - som känner till att det finns en liten fin stiftsgård i Funbo mellan Almungevägen och sjön Trehörningen, 20 minuters bilväg från stan.
Dess tillkomsthistoria är än mindre känd. En prästänka i Skokloster, Johanna Sandén, och hennes fyra vuxna döttrar köpte en mängd timmer från några så kallade överloppshus, när maken Johannes avlidit och de var tvungna att flytta från prästgården. En kall vinterdag 1915 fraktades fjorton lass timmer över Ekolns is och vidare till Funbo, där hon och maken hade köpt mark av en hemmansägare Bred i sluttningen ned mot sjön Trehörningen. Här ville nu Johanna och hennes döttrar skapa ett gästhem

De ville på detta vis fortsätta de generösa traditionerna från prästgården, där man var van att ta emot vägfarande. Så var fallet i många prästgårdar i gångna tider, när prästerna ännu var skyldiga att bo bland sina församlingsbor. Många av nutidens befattningshavare ser prästyrket som en timanställning med en bostadsort "där man inte skall behöva se församlingsborna på fritiden", som Margareta Sandberg lär ha uttryckt sig, när hon häromåret bad att få lämna prästgården i Björklinge och flytta in till Uppsala.

Men Johanna och hennes döttrar ville fullfölja de gamla prästgårdstraditionerna vid sitt gästhem i Funbo. Den 31 maj 1916 flyttade de in och kunde snart ta emot de första gästerna på Breidagård, som de kallade anläggningen. Någon annonsering behövdes inte. Akademiker, studenter och barnfamiljer hittade snart vägen hit, trivdes och kom tillbaka. Särskilt under sommaren och vid jultiden var det högsäsong.
Och döttrarna sågade ved, plockade potatis på åkern och ägg i hönsgården och hade det nog rätt slitigt att få gästhemmets ekonomi att gå ihop. Den smalspåriga järnvägen med Lennakatten var en livlina till stan. De många gästerna kunde på 1930-talet få bo i en nybyggd flygel med trettio bäddar.

År 1963 sålde de två kvarlevande döttrarna gården till stiftsrådet, som fortsatte gästverksamheten med kurser och konferenser i stiftets regi. Vid denna tid började man även anordna så kallade retreater efter anglikansk förebild. På 1980-talet byggdes det s.k. Härbärget med ett stort kvadratiskt rum för andakt och kroppsövningar.
Personalen under senare år har nu samlat sina erfarenheter i en liten fin bok om Breidagård med inströdda recept, lunchböner, psalmer och dikter samt en beskrivning av "Tryggarekan", en båt som gästerna får disponera vid roddturer på sjön. De vackra bilderna har tagits av biskop Tord Harlin, numera välkänd fotograf och författare.

Prästänkans gästhem

Prästänkan Johanna Sandén lät tillsammans med sina döttrar bygga gästhemmet Breidagård, som numera är stiftsgård. Gårdens historia och nutid presenterar i en fin liten bok, skriver Lars Ridderstedt.