Praktverk om kvinnor i politiken

Åren 1997 till 2002 var Ann-­Cathrine Haglund landshövding i Uppsala. Efter pensioneringen bor hon kvar i lärdomsstaden. I dag är hon bland annat ordförande i Sällskapet Pelle Svanslös Vänner och i Föreningen Fredsmuseum, som vill skapa och driva ett fredsmuseum i Dag Hammar­skjölds anda. Men Haglund är också politiker med ett förflutet som riksdagsledamot för moderaterna. Som sådan har hon till exempel gjort sig känd för sin medverkan i aidsdelegationen och andra hälsofrågor. Hon är dessutom en i raden av de moderata kvinnor som presenteras i ord och bild i en nyutkommen studie.Syftet med studien Moderata ­pionjärer är, hävdar redaktörerna i bokens inledning, inte bara att synliggöra kvinnors eget arbete för att nå politiskt inflytande utan också att lyfta fram de moderata kvinnorna, som länge negligerats av forskningen. Kvinnor, menar redaktörerna vidare, förberedde sig medvetet för politiskt arbete långt innan de fick rösträtt år 1921. De tilldelades inte bara en plats i politiken, de agerade målmedvetet för att erövra en. De tränade debatt- och sammanträdesteknik liksom de övade sig i att plädera och argumentera för sin sak, just i syfte att tillskansa sig inflytande. När de tågade in i politiken var de därför väl rustade. Detta konstaterande blir en grundval för resten av boken.I Moderata pionjärer presenteras en stor mängd moderata kvinnor som under olika tider innehaft viktiga positioner inom regional- och rikspolitik. En av dem är Bertha Wellin (1870—1951), kronofogdedottern från Öland, som blev den första högerkvinnan i riksdagen. Hon var utbildad sjuksköterska och gick via kommunalpolitiken in i riksdagen som en av de fem första kvinnorna. En av de frågor hon där drev var kvinnors rätt till statliga tjänster, exempelvis till domaryrket. Wellin var också en tidig anhängare av särbeskattning liksom hon argumenterade för en rad förbättringar inom sjukvården. Hon var under sin aktiva tid en kraftfull röst i riksdagen, vilket visas av att ett omdöme om henne löd: "Hon orerade som en hel fakultet och stred som ett helt regemente".De första moderata kvinnorna i regeringsställning blev Britt Mogård (f 1922), utbildningsminister och Ingegerd Troedsson (f 1929), hälso- och sjukvårdsminister, senare talman. Dessa kvinnor, som naturligtvis uppmärksammas i boken, ingick bägge i regeringarna Fälldin 1976—1981. Mogård hade börjat sin karriär som ordförande i Moderata kvinnoförbundet, där hon bland annat drev frågor om kvinnorepresentation i beslutande organ. Troedsson ägnade sig till exempel åt hemsjukvård och socialtjänst. 1991 blev hon riksdagens talman. Efter sin pensionering har hon sysslat med genusinriktad släktforskning med särskilt fokus på kvinnor. Mogård avslutade sin yrkesbana som landshövding i Växjö.En annan moderat riksdagskvinna som skildras i boken är läraren och Uppsalapolitikern Blenda Ljungberg (1907—1994). Hon skall kanske mest hedras för att hon gjorde stora ansträngningar för att bevara så mycket som möjligt av skönhetsvärdena, närde svenska städerna "sanerades" på äldre bebyggelse efter andra världskriget. Visserligen skändades många innerstäder ändå — framför allt under rivningsraseriet på 1960-talet — men tack vara Ljungberg kom i alla fall en del sammanhängande miljöer att bevaras intakta. I riksdagspolitiken intresserade hon sig för kultur- och utbildningsfrågor, men hennes stora insatser gjordes annars inom Barnstugeutredningen och i handikapp- och sjukvårdsfrågor. Att Ljungberg var en respekterad kvinna i politiken blir tydligt i artikeln om henne.De flesta artiklar i boken är gans­ka kortfattade, men Ebon Andersson (1896—1969), den andra högerkvinnan i riksdagen, ägnas desto mer utrymme när Ingegerd Troedsson beskriver hennes liv och arbete. Ebon Andersson var sjömansdottern från Masthugget i Göteborg som skaffade sig akademisk utbildning och tog plats i riksdagen på 1930-talet. Under sina år där var hon involverad i såväl sambeskattningsbetänkandet som likalönskommittén, båda oerhört tunga politiska frågor, som inte minst var (och är!) viktiga för kvinnor. Ebon Andersson är onekligen en spännande kvinna och det är därför förståeligt att hon får så stort utrymme i antologin.Sammantaget menar jag att Moderata pionjärer är ett lika välkommet som praktfullt verk om politiskt aktiva högerkvinnor under det senaste seklet. Det fungerar som ett slags historieskrivning samtidigt som det är en lättillgänglig uppslagsbok, där läsaren finner biografiska uppgifter om moderatkvinnornas liv och verk. Boken är rikt illustrerad och texterna både välskrivna och lättlästa. Och inte minst är ämnet i sig viktigt — kvinnor som subjekt i sin egen rätt. Det är alltid lika uppbyggligt och uppfriskande att läsa om kompetenta och kunniga kvinnor, som inte bara haft betydelse för andra kvinnor men för alla människor. Om de tidigare negligerats eller glömts bort är det dags att lyfta fram deras insatser nu — och att göra det gång på gång.