Praktfull bok om Jean de la Vallée

Sextonhundratalets Sverige inleddes med jämmer och elände. Hertig Karls slaktarbänk färgades av adelns blod. Adelns män halshöggs eftersom de menade att Sigismund var Sveriges kung. Familjerna Sparre, Banér, Bielke, Stenbock och Horn decimerades betydligt. Tidigare hade Kristian II och Erik XIV avlivat representanter för hög­adeln. Vad Sigismunds farbror åstadkom var ett oerhört ingrepp. Ett hundratal svenska överlevande adelsmän emigrerade till Polen och Tyskland. Kvar var dock de som var lojala med Karl IX och hans efterkommande. Axel Oxenstierna — vars mor var en Bielke — skulle se till att motsättningarna mild­rades. När Sigismund och hans två söner som ju var rätta arvtagare till svenska tronen var döda kan splittringen sägas vara över. En gosse döptes i familjen Horn till Sigismund, och samma förnamn fick också en Sparre, men då skedde det efter 1600.Adeln förnyades. Drottning Kristina såg till att det blev sjutton grevliga ätter och Karl XI lade till tjuguen. Det hörde till tiden att en adelsfamilj skulle bo reputerligt. Lantgods gav en god försörjning. Var adelsmännen krigshjältar hemförde de praktfulla rov från kontinenten. Det uppstod motsättningar mellan adelsvälde och ett centraliserat kungadöme. I Frankrike bidrog sådana motsättningar till det inbördeskrig vid århundradets mitt som brukar kallas Fronden. Kungadömet avgick med segern, medan det för en tid avskaffades i England. Under förmyndarregeringarna för Kristina och Karl XI förstärktes adelns makt, men Karl XI såg till att högadelns förmögenheter reducerades.Invandrade mästareFör några år sedan gav konsthistorikern Fredric Bedoire ut en läsvärd bok med ståtliga illustrationer. Titeln blev suggestiv — Guldålder. Han gjorde ett försök att finna en skillnad mellan byggenskapen, som åstadkoms av familjer traditionellt knutna till dem som halshöggs av hertig Karl och de andra familjerna som var lojala med kungadömet i landet. Någon slående skillnad kan man dock inte upptäcka. Snarare är det så att förebilderna fanns på kontinenten. Svensk byggenskap skapades under århundradet av invandrade mästare.De två ledande arkitekterna i landet under stormaktstiden var Nicodemus Tessin den äld­re, som kom från Stralsund, och Jean de la Vallée från Rouen. Tessins verk fullföljdes och förnyades av sonen Nicodemus Tessin den yngre, medan Jean de la Vallée fullföljde fadern Simon de la Vallées påbörjade verk. Simon hade fått stöd av Axel Oxenstierna och andra av denna släkt för en rad byggen. Hans största uppdrag var Riddarhuset. Dess tak med vertikalt steg har inspirerat många konsthistoriker att spekulera över ursprunget till den svenska takprofil som kallades för säteritaket. Riddarhuset tycks ha påverkat byggenskapen ute i landet till något som kan ses som originellt svenskt. Enligt min mening var säteri­taket en enkelt funktionell byggnadsdetalj som bestämdes av den normala timmerlängden. Man utnyttjade två timmerlängder med ett stående vertikalt stöd. Sedan kan man grubbla över var Simon de la Vallée fick uppslaget från. Man har föreslagit att italienska paviljonger skulle vara förebilder. Jag antar att Simon själv kom på denna byggnadsdetalj.En tragisk tillfällighet gjorde oväntat slut på Simons verksamhet. En höstdag 1642 gick han över Stortorget i Stockholm då den fylleristiske Erik Oxenstierna red omkull honom och slog ihjäl honom med pistolkolven. Gärningsmannen ställdes aldrig inför rätta, men betalade ut en summa pengar till familjen. Släkten Oxenstierna var Simons välgörare och bidrog också till hans fördärv.Med goda förutsättningar fullföljde sonen Jean hans arbeten. Han blev gift med en borgmästardotter och mot slutet av sitt verksamma liv adlades han. Jean de la Vallée och Nicodemus Tessin den äldre har präglat stormaktstidens svenska arkitektur. De var rivaler. Uppdrag kunde gå ur den enes händer till den andres. Konsthistoriker har diskuterat vem som är den främste av dem. Det är enligt min mening lönlöst att göra en sådan värdering. Medan Tessin den äldre formade Kalmar domkyrka i pompös barockstil, åstadkom Jean de la Vallée Katarina kyrka på ­Södermalm i Stockholm. Katarina kyrka har brunnit några gånger. Efter första branden kom några tillägg på sjuttonhundratalet. För några år sedan brann kyrkan igen, men har återställts.Praktfull monografiClaes Ellehag har nu utgivit en praktfull monografi över ­Jean de la Vallée. I rivaliteten mellan Tessin den äldre och ­Jean lyckas han skifta vind och sol lika. Han ger utomordent­liga illust­rationer av de ursprungliga ritningarna. Ibland tycker man att placering och väderstrecks­orientering av byggnaderna kunde ha diskuterats. Regeln var att i de lantliga palatsen inkörseln skedde från norr. Man kan numera se hur snön ligger kvar vid entrén till slotten. Åt söder planerades barockträdgården.Uppdragen för Tessin och de la Vallée var arbeten på de kungliga slotten. Jean hade börjat arbeta med Borgholms slott men arbetet övertogs av Nicodemus Tessin. För Skokloster utförde Jean gårdsanläggningen. Mycket kan numera studeras styckevis och delat. I Gamla stan utförde Jean Oxenstiernska palatset, på Riddarholmen Rosenhanes palats. Som kungliga arkitekter fick både Tessin och de la Vallée uppdrag att modernisera slottet i Stockholm och de kungliga slotten ute i landet. Uppdragen kunde bli nyckfullt genomförda därför att krig kunde bidra till att resurserna för omfattande ändringar försvann.De uppdrag som herremännen gav Jean de la Vallée har i många fall blivit bättre urskiljbara av en modern betraktare. Hesselby utanför Stockholm har ett märkligt arrangemang med flyglarna lagda snett mot huvudbyggnaden. En annan byggnad som står i sin ursprungliga prakt är det Bonde­ska palatset, numera residens för den högsta dömande makten i landet. Claes Ellehag skild­rar byggnadsförloppet. Tolkningen av Jean de la Vallées insatser försvåras av att hans konkurrent Nicodemus Tessin också var inkopplad på planeringen.Nyckfulla uppdragsgivarePå det sättet är denna bok läsvärd och genom illustrationerna också sevärd. Läsaren erbjuds inblickar i ett antal av barockens byggnader i landet. Bakom dem var i huvudsak två personer, Jean de la Vallée och Nicodemus Tessin den äldre. Att skilja deras insatser från varandra är inte så lätt. Deras verk är präglade av kungadöme och högadel, stundom nyckfulla uppdragsgivare. Hastigt blev byggenskapen i landet europeisk.