Posthuma essäer med lyskraft

Stig Ramel, som dog 2006 vid 79 års ålder, ägnade sitt rika liv åt två huvudverksamheter. Han var företagsledare eller hur man nu skall kort uttrycka att han som krönet på sin bana fick leda Nobelstiftelsen som dess VD. Men han, som alltid varit en skrivande man, blev på senare år också uppskattad författare. Viktigast är dock kanske att han som människa ägde en sällsam lyskraft och kunde till dem han mötte förmedla en känsla av närhet. Recensenten upplevde för sin del också detta, fastän hans kontakter med Ramel begränsats till ett par sammanträffanden och någon korrespondens. Om människan och författaren berättar inkännande Kjell Peterson, tidigare bokförläggare på Atlantis, i en introduktion till den posthumt utgivna boken Post scriptum.

Den första av de fem ässerna handlar om Stig Ramels egna svenska resor och utflykter vid skilda tillfällen. En upplänning noterar hans "rituella" vandringar vid midsommartid senare år runt sjön Tärnan i Roslagen. "Myrmarken är täckt av pors, som doftar starkt och gott och ängsullens vita huvuden blommar tusenfalt." Ramel kommer att tänka på Hattstugan, som han läst högt för barn och barnbarn i femtio år. Men han reflekterar också över Linnés roll för den svenska naturnärheten. Den "religiösa" naturkänslan bottnar säkerligen i vårt klimat, men Linné har förmedlat och utvecklat den. Ramel noterar att han för sin del vid resor i Medelhavsländerna ofta upplevt en urban grundkultur. När han där frågade efter något i naturen fick han oftast svaret: "Ja, det där är en blomma" eller "Det är ju en fågel" utan närmare precisering.

De övriga fyra kapitlen har historiskt innehåll. Vi förs här in i svenskt och tyskt 1800-tal och 1900-tal samt närliggande japansk nutid. Alla essäerna är läsvärda, men jag tänkte här särskilt dröja vid en av dem, betitlad Excellensen på Löberöd och hans bibliotekarie. Den anknyter till Ramels egen ättehistoria. Detta skånska slott hade nämligen 1630 tillfallit ätten Ramel men 1799 övergått till grevarna De La Gardie. Märkligt nog kunde godset 1997 åter komma i ramelsk ägo. Författarens son Knut, som varit finansman i London, fick möjlighet att förvärva det och anställde då genast fadern som "oavlönad bibliotekarie". Därför blev det möjligt för Stig att berätta om Jacob Pontusson De La Gardie (1768 - 1842) men också om hans arkivarie/bibliotekarie på Löderup. Denne var en ung lundastudent, som kom till slottet 1821. Hans namn var Peter Wieselgren.

Slottsherren grev Jacob hade för sin del klättrat så långt upp på samhällsstegen som man gärna kunde komma. Han blev Excellens och fick 1832 av Karl XIV Johan, genom en kurir, som enkom reste till Löderup, motta serafimerkraschanen, översållad med diamanter. Men han var också i hög grad litterärt och historiskt intresserad, och under de sista två decennierna av sitt liv föredrog han att ägna sig åt sådan verksamhet på sitt gods. Wieselgren, som mest blivit känd som nykterhetsförkämpe, var emellertid tidigt en lärd man och här trivdes han utomordentligt väl. Mellan honom, slottsherren och dennes tre söner uppstod, skriver han i sina levnadsminnen, "hastigt nog ett innerligt förhållande — som måste haft sin grund i en sympati, som var starkare än ståndsfördomar". Han tillfogar: "De unga grevarne vore ej lärde men de värderade vetande och hörde hellre föredrag än läste böcker." "Excellensen däremot", säger Wieselgren, "kunde vida mer än jag i mycket." De båda hade ingående samtal snart sagt varje kväll och "det må vara mig förlåtligt, om jag blev intagen i Gubben".

Det var inte oviktigt för unge Peter att han hade sådana förbindelser. Genom De La Gardie kom han i kontakt inte bara med hovkretsar utan också med lärda, litteratörer och förläggare i Stockholm och Uppsala. Han utvecklades härigenom bl.a. till "sin tids utan jämförelse mest betydande biografiska författare" säger Ramel; han medarbetade mycket flitigt i föregångaren till Svenskt biografiskt lexikon och var också en tid dess chef. Att han var mångsysslare och en smula slarvig fördöljs dock inte. Det konstateras att "skulden för de många felen kan nog inte helt läggas på tryckeriets sida".

När han vistades på Löberöd hade han också möjlighet att träffa tidens litterära elit. Dit kom sådana som Tegnér, Franzén, Nicander och Atterbom. Carl Jonas Love Almqvist skriver så här i slottets gästbok: "Människans högsta lycka är Guds nåd i Andens och Naturens riken. Skatter ur det förra såg jag i Löberöds Bibliotek, ur det senare i Löberöds härliga omgivning. Vilken lycka. Jag njöt d. 16 Sept. 1837. C.J.L. Almqvist."
Vi brukar, när vi inbjudit vänner till vårt uppsalahem, ta fram gästboken, men med den uttryckliga rekommendationen att de besökande endast däri skriver namn och datum. (De flesta brukar därvid se lättade ut.) Men, uttrycker man sig så som Carl Jonas Love Almqvist, då accepteras gärna ytterligare någon rad.

Posthuma essäer med lyskraft

Torgny Nevéus läser Stig Ramels posthuma essäer.