Porträtt av en svensk diktator

Den välkände författaren Kenne Fant har skrivit flera biografier, exempelvis en om Torgny Segerstedt (d ä) och dokumentärromaner, bland andra en om Christian Günther, utrikesminister under andra världskriget. Nu återkommer han i den sistnämnda genren med en bok, kallad Vargmänniskan, där vår svenske diktator under 1700-talets slutdecennium, Gustaf Adolf Reuterholm, är den kring vilken handlingen kretsar.

Lustigt nog fastnade jag, just som jag läst denna bok, för ett i en tidning återgivet yttrande av författaren Göran Hägg (om en helt annan bok): "Antingen är det en roman eller en dokumentär. Det finns inget mellanläge." Det är inte utan att jag håller med Hägg. Naturligtvis kan en författare skriva en roman om en historisk person, som fängslat henne eller honom. Jag vill ge exempel på ett par som jag tycker lyckade resultat. Balzac skrev en roman om Katarina av Medici och tysken Lion Feuchtwanger boken Den fula hertiginnan, om 1300-talsprinsessan Margarete av Tyrolen och Kärnten. I dessa böcker förekommer rikligt med dialoger och icke uttalade reflexioner, som inte har direkt stöd i källorna. Men det gör ingenting; författarna har kring existerande historiska personer, i vars öden de levt sig in, skapat något som ger läsarna starka litterära upplevelser.

För att återgå till Fant så har han otvivelaktigt också fängslats av och levt sig väl in i Reuterholms mångskiftande väsen. Epitetet Vargmänniskan har fått tolka vad han och säkert många andra av oss känner när vi konfronteras med diktatorn. Men det blir störande för upplevelsen när mitt ibland repliker som kanske aldrig har fällts och tankar som aldrig tänkts infogas saklig information om släktförbindelserna mellan olika furstliga personer med årtal och allt. Vidare ges torra upplysningar om att Sverige vid 1700-talets slut hade 2,2 miljoner invånare förutom 600 000 i Finland och 100 000 i de tyska provinserna.

Märkligt nog har också en annan författare under denna boksäsong fascinerats av Reuterholm. Det är John Chrispinsson, vars bok anmäldes i UNT 15 oktober. Visserligen kan jag inte begära att någon skall ha läst denna recension och än mindre komma ihåg vad där stod, men det berättigar mig i alla fall till att kort referera till mig själv. Jag nämnde att Reuterholm under hertig Karls förmynderskap för Gustav IV Adolf blev den som, trots att han bara hade en blygsam befattning formellt sett, i praktiken enväldigt styrde Sverige från sommaren 1792 fyra och ett halvt år framåt. Sedan föll han i onåd och tillbringade återstoden av sitt liv mest kringflackande i Europa.

Reuterholm avled tredjedag jul 1813. Han hade tillbringat större delen av decembermånaden som gäst på slottet Louisenlund utanför staden Schleswig. Det ägdes av hans gamle vän lantgreven Karl av Hessen och dennes hustru Louise. När han kommer dit, endast 57 år gammal men dödsmärkt, har han med sig sina memoarer, kallade "Syndabocken". I Kenne Fants text finns insprängda 21 avsnitt av ett tänkt direkt meningsutbyte mellan värden och hans gäst under dessa decemberveckor. Tillsammantagna skulle de, efter viss teaterteknisk och regimässig översyn, mycket väl kunna uppföras med ett slottsgemak som scen. Dialogen är okonstlad och rak och författaren visar här den förmåga han äger till dramatisk gestaltning av ett människoöde.
Reuterholm, som känner att slutet närmar sig, vill göra upp med sitt liv, försvara sig, angripa sina gamla fiender och motståndare än en gång. Till den skaran hör Gustav III, som han menar hade förstört hans fars tillvaro, men också flera gustavianer, som spridit rykten om hans "svinerier" (läs: homosexualitet). Gustav IVAdolf hade efter tronbestigningen låtit avskeda den enväldige. Dessutom hade den trogne vännen hertig Karl visat sig opålitlig. Den främste fienden var dock Gustav Mauritz Armfelt. Dialogen mellan Reuterholm och hans tolv år äldre värd präglas av tvära kast, i grunden vänskaplig men inte sällan skarp. Ett exempel kan ges. Med hänvisning till gästens frimuraraktivitet, som också sades omfatta nattliga kyrkogårdsvandringar i syfte att genomskåda framtiden, kallar lantgreven honom med eftertryck för "charlatan". Reuterholm: "Ta genast tillbaka det omdömet." Karl: " Som du vill. Det var kanske överord. Jag ber i så fall om ursäkt." Reuterholm: "Därmed är det glömt." I den sista dialogen hoppas Reuterholm trots alla besvikelser att vännen skall "rädda honom in i nästa år". Denna önskan skulle inte uppfyllas.

Jag har i mina anmälningar av det Chrispinsson och Fant nu skrivit om Reuterholm framfört vissa kritiska synpunkter. Samtidigt pekar dock dessa båda böcker på att det finns ett stort intresse i vår tid för den nära nog ende icke-kunglige diktatorn i svensk historia. Det är därför, tror jag, dags för att någon med känsla för vad ett modernt historiskt författarskap kräver, skriver en biografi över Reuterholm. Svårt blir det men omöjligt är det inte.

Porträtt av en svensk diktator

Kenne Fants inlevelsefulla dokumentärroman om Gustaf Adolf Reuterholm svävar mellan dokument och fiktion, som inte alltid fungerar smärtfritt, fastslår Torgny Nevéus.