En sorglustig historia är det allt. Den föräldralösa tjänsteflickan Jane Fairchild får ett oväntat telefonsamtal från sin älskare Paul Sheringham, en snygg slarver och arvtagare till ett gods i grannskapet, den ende av tre bröder som överlevt det första världskriget.
Det är den 30 mars 1924 och Janes lediga dag - enligt traditionen fick tjänstefolket ledigt på Mödrarnas dag för att åka hem. Jane är uppvuxen på barnhem och har ingenstans att ta vägen, men då hon är intresserad av litteratur har hon tänkt tillbringa dagen med näsan i någon av de böcker hon brukar få låna av sin snälla husbonde mr Niven.
Det blir inte mycket läsa av den dagen. Unge Paul, som inom kort ska ingå ett resonemangsparti med en förmögen flicka i trakten, ger henne ordern att hon ska bege sig till det sheringhamska godset, där hon ska trotsa alla konventioner och gå in genom huvudentrén. Perukstockarna, som han kallar sina föräldrar, äter lunch på annan ort tillsammans med hans fiancées föräldrar; tjänstefolket är bortrest; de har huset för sig själva och i stället för snabbisar i buskarna kan de göra det grundligt i hans säng.
Det är som en porrig version av Downtown Abbey. Författaren har emellertid lindat in det i fraser som nog är tänkta att låta högst seriösa.
"Hon skulle senare i livet inte med någon lätthet, om ens alls, använda ordet hingst om en man. Men han var en. Och han var till och med vad man skulle kunna kalla ett fullblod".
Naken sånär som på en signetring av silver går Paul Sheringham efter kärleksakten runt i det soldränkta rummet "lika ledigt och naturligt som ett oklätt djur", medan Jane ligger kvar i sängen och tittar på honom och funderar. Varför tar han inte på sig byxorna? Han har bryskt meddelat att han ska äta lunch med sin fästmö, tiden går men han gör sig ingen brådska.
Författaren lägger ut många vinkar om att Paul Sheringhams revolt mot det sociala tvånget ska leda till en katastrof. När han rivstartar sin bil för att åka till fästmön är läsaren sedan länge på det klara med att han varken kommer att gifta sig eller fullfölja sina juridikstudier.
Och det hade kunnat vara en sexig och gripande historia, om det inte hade varit för den betänkligt pretentiösa inramningen. Jane blir nämligen en berömd författare som i minnet återvänder till kärleksmötet med Paul, och väver in det i reflektioner kring sanning och fiktion.
"Alla scener. Alla verkliga scener och de i böckerna. Och alla de som fanns någonstans mitt emellan".
Djupsinnigare än så blir det inte.