Populärvetenskaplig fullträff

Det är en varm och solig ­augustidag i en villa vid kusten söder om Neapel. En medelålders officer, som för tillfället befinner sig där, inleder just sin siesta efter att ha tagit en kall dusch och ätit en lätt lunch. Då ropar hans syster till honom att hon ser ett konstigt mörkt moln långt borta. Vad kan det vara? Han drar på sig sina sandaler och går till en utkikspunkt för att titta närmare. Så småningom ser han att molnet, som allt mer tar formen av en pinje, stiger upp ur det närbelägna Vesuvius.Livet i behållDetta handlar om vulkan­utbrottet sensommaren år 79 e Kr, det som främst drabbade småstäderna Pompeji och Herculaneum. De här nämnda personerna är amiralen Plinius d ä och hans syster. Med fanns också systerns 17-årige son, kallad Plinius d y. Långt senare beskriver denne vad som hände i två brev, ställda till författaren Tacitus. Här finner vi den enda ögonvittnesskildringen av katastrofen. Skribenten klarade sig med livet i behåll men fick gång på gång under flykt i mörkret skaka av sig askan och var övertygad om att hela världen höll på att gå under. Han säger blygsamt att detta kanske inte var något att berätta. Men, tillägger han, i så fall får Tacitus skylla sig själv, eftersom det var han som hade bett honom att skriva.Dessa brev återges av antikhistorikern och författaren Hans Furuhagen i hans nya bok om Pompeji. Ifall vi har glömt händelserna år 79 får vi här en koncentrerad och nyttig repetitionskurs. Dessutom — vilket nog är nytt för de flesta av oss — en översikt över vad som hände sedan. Det visar sig att Pompeji under bortåt sjuttonhundra år glömdes bort, eftersom naturen snabbt hade tagit tillbaka marken. De bönder som plöjde i området och de förmögna, som byggde villor vid kusten, hade ingen aning om att här hade legat bloms­t­rande städer. Men fram mot mitten av 1700-talet hände något. Man gjorde fynd av skulpturer och papyrusrullar. Kungen i Neapel, Karl III av Bourbon, som annars inte hör till den italienska historiens mest aktade gestalter, hade det goda omdömet att inrätta en akademi, som skulle redogöra för fynden i Herculaneum. Grävningarna tog så fart ordentligt och det blev på modet bland europeiska furstar och societetsfolk att besöka området. Furuhagen påminner oss om Gustav III:s italienska resa 1784. Sällskapet besåg några lerkrukor och frukosterade, som kungens sekreterare uttrycker det, "på kall mat i en av Pompejis gamla kamrar".Fortsatt uppmärksamhetÖver huvud taget kom de alltmer utgrävda städerna att ägnas fortsatt uppmärksamhet under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet. Åtskilliga storheter inom såväl politik som kulturliv visade sitt intresse och agerade på olika sätt. I Furuhagens exposé nämns namn som Napoleon, Lord Nelson, Garibaldi, Goethe och Alexander Dumas. Ett litet avsnitt handlar om de bevarade fynd, målningar och skulpturer, som hade "obscena" motiv. Hur skulle man bete sig med dem? De var attraktiva för besökande men kyrkans ledning och and­ra sedesamma 1800-talsmänniskor reagerade surt. Festligt är att läsa om hur "Il Gabinetto Segreto"i Neapel, där fynden hemligen visades för inbjudna, stängdes och öppnades om vartannat och hur man utarbetade en katalog över vad som brukade kallas Collezione Pornografica.En viktig del av boken berättar om hur arkeologerna under senare tid, inte utan inbördes osämja, arbetat. Här talas om hur man startat utgrävningar i nya områden, hur man kunnat dra slutsatser rörande Pom­pejis äldsta historia och hur man med datorernas hjälp har kunnat beräkna byggnadsbestånd och därigenom säkrare skattat folkmängden. Här bodde, säger Furuhagen, år 79 bortemot 12 000 människor.Internationella insatserMen problemen är stora. Försurningen fräter på hus och föremål och det kan inträffa en ny seismologisk katastrof. Den 23 november 1980 skadade en kraftig jordbävning en del av ruinerna och ruskade om myndigheterna. Man insåg att det krävdes internationella insatser och sådana kom till stånd. Pompeji var, visade det sig, inte bara en italiensk angelägenhet.Pompeji bakom ruinerna är en populärvetenskaplig fullträff. Hans Furuhagen har det rätta greppet när det gäller att till oss läsare förmedla resultat ur forskningsrapporter och ­vetenskapliga tidskrifter, som vi annars inte skulle känna till.Någon guidebok är den inte, men man har glädje av att medföra den vid ett besök i staden, eftersom det dagliga livet där under romarnas tid omsorgsfullt tecknas, på ett helt annat sätt än i turistbroschyrerna.Låt mig avslutningsvis nämna en notering av författaren från den intimt mänskliga sfären. På dassen i Pompeji hade man naturligtvis inte tillgång till toalettpapper utan brukade rengöra analöppningen med en tvättsvamp doppad i surt vin. När soldaterna langade upp en sådan svamp till Kristus på korset, förmodligen under hånfulla skratt, är alltså det starkt förnedrande svaret på den dödsdömdes "Jag törstar" ett "Äh, ta dig i arslet!"Vi har åtskilligt att lära oss av Pompeji ur många aspekter och kan lämpligen börja med att läsa denna bok.