Popåldern på Island

En ny bok. Tonårsskildringar med humor och lagom distans är en mycket bred och populär genre. Oftast är det en ung man med tydliga drag av författaren som det hela kretsar kring, och så är det även i islänningen Einar Már Gudmundssons nya bok Beatlesmanifestet. Menförmodligen har han gjort sin jag-person, Jóhann Pétursson, lite mer spexig och orädd än han var själv i den åldern, vilket må vara en schablon men ändå bidrar till underhållningsvärdet.Det har alltså återigen blivit en lättläst och med enkla medel rolig roman, kanske inte utpräglat originell men välkomponerad och full av små trivsamma poänger. Huvudpersonen är en ganska vanlig 60-talsyngling utan annat än mycket lätt antydda inre problem; han gör fräcka saker i skolan och på fritiden men är i grunden rätt oförarglig. Författarperspektivet svävar mellan inlevelse och ironi, och här finns säkert en frisk blandning av självupplevt och fritt fabulerat. Fascinationen inför Beatles var uppenbarligen densamma i Reykjavik som i centralare delar av Europa, och tidens kulturella och politiska strömningar tycks också ha varit ungefär desamma som i t ex Sverige. Att starta ett popband var för Jóhann som för många andra ett sesam öppna dig i jaktenpå flickor, och författaren tangerar även detta motiv med samma varsamma hand som andra smärre upprorstendenser. Det enda som verkar exklusivt isländskt är att man äter "skyr" (tjock surmjölk), feriejobbar mer än de flesta och har påfallande lätt att ståmed ena lilltån i vikingatiden och den andra i tv-åldern.Historien om Jóhann, hans första förälskelse Helga och hans valpiga eller ohängda kompisar är allra mest burlesk i början och slutar i en lite allvarligare och glimtvis svartare ton — någon kör ihjäl sig och någon försvinner utomlands. Men det ena utesluter inte det andra. Beatlesmanifestet är gedigen och vuxen underhållning om den långtifrån enkla s k slyngelåldern.