Politik, pop och natur

Vad vore väl en vår i Uppsala utan en skopa ovett av Jim Frykholm? Bullshit detector - none of us will get in är titeln på den pågående utställningen på Ekocaféet, den fjärde i ordningen, och betraktaren möter i vanlig ordning en arg målare i högform.
Det handlar mer eller mindre om en rak fortsättning på tidigare utställningar, och precis som tidigare gäller följande: Jim Frykholms tydliga, formsäkra och skrikande bilder gör sig utmärkt som motkraft till lattésörplandet i ett café, och det vore samtidigt spännande att möta honom i en annan, mindre brokig, miljö.

Jim Frykholm skapar i en helig vrede. Han ser på nyheterna eller läser tidningen, blir arg och gör en bild där plakatmåleri möter Francis Bacon. Det är ett respektabelt och mycket underhållande sätt att kommunicera. Och även om hans bilder, till största delen, är led i samma aversionshistoria känns de vanligen aktuella och uppriktiga. Tyvärr, kan man kanske tillägga. Jim Frykholm måste fortsätta att vara arg, precis som betraktaren. Världen har inte blivit bättre, snällare, humanare, renare, mer fredad eller någonting. I varje fall inte sen i fjol.
Grab your gun with a smile, är titeln på en målning där tre maktherrar i kostym fyrar av en salva hyenaskratt med en dräglande ondska som Frykholm börjar bli rent virtuos på att skildra. Ett grått förvridet ansikte fångat i ett avgrundsvrål bär namnet I varje svensk finns en liten amerikan som skriker på att få komma ut. Det är raka rör och skratt som inte fastnar i halsen men som väl lämnar en eftersmak av besk sanning. Har du någonting viktigt att säga - säg det högt!

Betydligt krokigare vägar hittar man på Galleri 1, där Carl G. Torstenson visar ett rejält axplock ur sin stora produktion. Det lilla rummet svämmar formligen över och mindre än hälften vore nog. Måleri, objekt och reliefer i järn, trä och keramik slåss om uppmärksamheten och målningarna får se sig slagna.
Carl G. Torstenson arbetar med yta och struktur, och målningarna, ofta mörka fält där enstaka ljusglimtar faller in som genom fördragna persienner, är betydligt beskedligare än objekten och relieferna där ytorna så att säga blir mindre illusoriska och mer aktivt tillåts invadera verkligheten.
En triptyk i järn och trä, Sparade stigar, visar tre avlånga objekt som verkligen biter tag i sitt naturnära ämne och visar hur användbara och talande materialen kan vara. Tänker man dessutom bort alla målningar som omringar triptyken blir den än mer effektiv.
En stor målning, eller combine, är dock ett undantag. "Cultivated" ris visar en kvadratisk yta av just ris med inslag av ödesmättade mörka nyanser. De livgivande kornen kommunicerar fint med flera skulpturer på temat växtlighet och kretslopp, i synnerhet med verket Grow now, som består av ett kvadratiskt fält av rostgripna järnständer som häver sig upp ut ett svart fundament och inringas av en kubisk monter utan glas. Här kommer konstnärens materialkänsla till sin fulla rätt, och verket kan dessutom betraktas som en trevlig hänvisning till den sorgligt bortglömda Karl-Erik Häggblad, som i svenskt konstliv är oöverträffad mästare på att utforska kubformen.

Lite som en blandning av Frykholm och Torstenson kan man, låt vara lite krystat, betrakta den unga konstnären, och sångaren, Johan Barrett, som ställer ut på Broströms kafé i Godsmagasinet på Östra station. Frykholms tydlighet, föreställande och osminkade bilder, möter här Torstensons mer personligt hållna tilltal. Resultatet blir rock istället för politik och titlar som Peder and his helrör och Bröstvårtor och snö champagne. Johans Barretts målningar och grafiska blad lovar gott för framtiden och svänger alldeles förträffligt.

Politik, pop och natur

Politik, pop och naturnära ytkänslighet i skepnad av tre manliga Uppsalakonstnärer hör till det som just nu finns att beskåda på en gallerirunda, skriver Sebastian Johans.