Politik på kafferasten och i kyrkan

Denna bok har skrivits av De Aderton (om jag så får uttrycka mig) men inte av den sammanslutning man i regel tänker på, utan av 18 andra forskare. Att de två kvinnor, som med både snille och smak svarat för det redaktionella, arbetari Uppsala respektive Helsingfors, är talande. Volymen har till ämne ett skede inom frihetstiden, och då hade den finländska halvan av det svenska väldet lika stor betydelse för rikspolitiken som den västra.Konferens i UppsalaAntologin är ett resultat av en konferens, som för några år sedan hölls i Uppsala. Den behandlar alltså bara sex år, 1766—1772. Varför just denna korta tid, frågar sig läsaren? Svaret blir att en ny tryckfrihetsförordning, stadfäst 1766, möjliggjorde en öppnare debatt än man tidigare hade varit van vid i Sverige.Förhandsgranskningen, dvs censuren, upphörde, med undantag för att domkapitlen skulle godkänna religiösa skrifter. Men möjligheterna till fria politiska diskussioner försämrades redan hösten 1772, efter det att Gustav III genomfört sin statskupp, även om det skulle dröja något år innan de formella besluten om strängare tryckfrihetsregler fattades.De plattformar som den lössläppta, ganska vildvuxna politiska diskussionen kunde använda sig av, var alltså främst riksdagen, kaffehusen och predikstolarna. Marie-Christine Skuncke har i sitt bidrag betonat att pressen dessa år ägnade stor uppmärksamhet åt riksdagens arbete. En sida som återges ur Dagligt Allehanda från december 1771 ger detaljerade upplysningar om verksamheten inom ständerna. Skuncke har kallat sin essä Medier, mutor och nätverk, en sammanställning av ord som ger anledning till reflexioner hos läsaren, inte bara av historisk natur. Handlar detta kanske om Sverige 2004?Politik i predikstolenAtt predikstolen nämns i boktiteln förvånar säkert en och annan. Förkunnades inte härifrån enbart Guds ord, till menighetens uppbyggelse? Jo, i yttre mening, men Pasi Ihalainen, som granskat några riksdagspredikningar, hållna av präster inom den högre hierarkin i Storkyrkan, har kunnat konstatera att de politiska budskapen var mycket tydliga. Den insiktsfulle åhöraren förstod om det var en hatt eller mössa som talade.En märklig retorik kunde avlyssnas i kyrkan vid midsommartid 1771; predikant var G T Lütkemann. Han påstod att friheten, "den äkta friheten", befann sig "i lägervall" och menade att de "stridiga viljorna" måste förenas. Detta gudsord verkar som en förstudie till den talekonst som Gustav III själv skulle prestera i samband med sin kupp 1772. Lütkemann stod hovet nära och belöningen uteblev inte; efter statsvälvningen utnämndes han till biskop i Visby.Muntlig debattKaffehusen var centra för den av regler obundna politiska muntliga debatten i Stockholm, vid sidan av krogar och klubbar naturligtvis. (Vem skriver i våra dagar en historik över fikapausens betydelse för beslutsfattandet kommunalt och rikspolitiskt?) Bondeståndets medlemmar slog sig gärna ner på näringsställena, något som de ledande inom ridderskapet och adeln väl kände till och kunde utnyttja. I boken ges exempel på bondfångeri i ordets egentliga bemärkelse. En Leksandsbo, som bara var i Stockholm med häst och vagn för att köpa säd och tobak, blev innanför tullarna genast omhändertagen och trakterad.Om "bondetåget som aldrig blev av" berättar Karin Sennefelt i en av bokens mest roande uppsatser. En västgötalantman, Sven Hofman, som sökt göra sig valbar till bondeståndet men inte fått behörighet på grund av de rigorösa kontrollmekanismerna, samlade ett antal likasinnade i Fläskjum utanför Borås. Man beslöt sig för att tåga till Stockholm och kräva en enväldig kung.Borgarna i Borås, som fått ett brev därom från upprorsledaren, blev oroliga och rullade fram stadens sju kanoner. Det hela slutade med rättegång för de 190 rebellerna. Men det intressanta är, som Karin Sennefelt påpekar, att "det inte var en undersåte som satt på åkerrenen i Fläskjum och skrev brev till borgarna i Borås utan en medborgare".Offensiva bönderLiknande iakttagelser uttrycks också av andra författare i boken. Bondeståndet var mot slutet av frihetstiden klart "på offensiven" säger Anders Claréus, historiker från Stockholms universitet. Att det fanns åtskillig radikalism också inom övriga skikt i samhället framgår också av flera andra inslag i boken. Professor Matti Klinge har exempelvis givit intressanta exempel på tidig republikanism hos gymnasisterna i det finländska Borgå.Det är lätt att i vår demokratiskt-parlamentariska tid idealisera ständerväldets dagar. Därför är det viktigt när statsvetaren Peter Hallberg påpekar att många som publicerade sig under denna tid såg kampen mot det första ståndet och dess ensamrätt till vissa ämbeten som det verkligt betydelsefulla. Man tog, visar författaren, gärna "historien" till hjälp. I tidskriften Den swenske upsyningsmannen prisas Karl IX för sina hårda tag mot högadeln. Klart uppskattar man också Karl XI:s reduktioner. Vägen från s k folkvälde till diktatur behövde under frihetstiden liksom senare i världshistorien inte alltid vara särskilt lång.Kvinnor och tjänstehjonDet faktum får inte heller förträngas att också under det debattlystna 1760-talet flertalet av Sveriges invånare saknade politiskt inflytande. Dit hörde kvinnorna (som dock i enstaka fall var skrivande, vilket Ann Öhrberg här påpekar). Vidare naturligtvis alla de obesuttna, tjänstehjonen av båda könen men också flertalet intellektuella. Dessutom var det ekonomiska läget i landet uselt och utrikespolitiken vacklande. Sannerligen, "skimret" över dessa dagar, slutskedet i vad som på engelska kallas The Age of Freedom, ter sig uppriktigt sagt ganska matt. Men det som då skedde var principiellt viktigt. Slutligen vill jag betona att de detaljstudier härom som samlats i denna bok är nyttiga, mycket nyttiga, eftersom de fördjupar våra kunskaperom svensk opinionshistoria.