Vid sidan av Leonard Cohen och Bob Dylan var Göran Sonnevi den ende poet som unga svenskar brydde sig om för 40 år sedan. Jag var själv femton när jag läste hans Om kriget i Vietnam, en text som i ett slag vidgade poesins kompetensområde. Den fick återigen handla om politik, om den pågående historien. När jag läser om den i dag tycker jag kanske inte att den är direkt lysande, men dess historiska betydelse är oavvislig.
Sonnevi började i det tidiga 60-talet nära den konkretistiska poesin, det som kallas för språkmaterialism när den nu åter dominerar scenen. I förra vändan var konkretismen lekfull och ideologikritisk, och många element i den förebådade den kommande digitala eran. Ett skifte mot den politiska dikten började med Sonnevis Vietnamdikt 1965, och den tendensen nådde snabbt ett stadium där ideologisk observans blev viktigare än estetisk kompetens. De flesta tog sig dock så småningom upp ur Pol Pots gyttja.
Sonnevi har fortsatt sin hisnande resa genom språket och världen, ständigt ny men alltid igenkännlig. De korta raderna svänger i ett slags bluesrytm. De längre vindlande perioderna, som fraserna hos Mozart, har ett flöde som kan dra med sig allt, precis allt. Båda sorternas poesi finns företrädda i den nya samlingen Bok utan namn.
Man borde skaffa läspulpet eller en linneansk plugghäst. Böckerna blir bara tjockare och tyngre. Det gäller inte bara romanerna – tänk på Pynchon och Oates! – utan också poesin. Sonnevis bok har 800 stora sidor och väger 1,6 kilo. Böcker av Joar Tiberg och Johan Jönson slår den i sidantal men knappast i substans.
Sonnevis position som skrivare delar han med oss alla. Privatliv blandas med intryck från världen runt om. Han besöker sjukhuset, ordnar fest för vänner och familj, besöker Koster och Öland, ser på tv. Det finns ingen svensk poet som sett så mycket tv-nyheter som han – det började redan i Vietnamdikten. Medierna kopplar oss till världen, gör oss ansvariga. Hos Sonnevi finns ett anspråk på totalitet – hela historien, hela nyhetsrymden – som inte för ett ögonblick känns förmätet.
Den politiska dimensionen är fortfarande tydlig. Sonnevi var en gång vänsterns poet. Han läste på solidaritetsmöten, kommenterade dagshändelser i dikt. I dag kan han se att när han skrev om tortyren i södra Vietnam pågick tortyr också i norr. Att hans protest var meningslös eller byggd på falska premisser är därmed inte sagt; perspektiv och kunskap måste alltid vidgas – mot oändligheten. Ingen slipper loss ur Imperierna. De styr krigen både globalt och i vårt inre. Han kan till och med i en dikt undra vilka folkmord han inte skrivit om, och han kommer på att utplåningen av armenier i Turkiet på 1910-talet ännu inte kommit med. Det finns ingen megalomani i detta, bara en vilja att göra sig medveten om allt lidande som funnits i världen.
Men om han fortfarande är "vänster" i någon rimlig mening är svårt att säga. Han talar vördnadsfullt om Ernst Wigforss (från Halmstad som Sonnevi själv), men han har inga illusioner om att dennes idéer skulle vara så värst levande i den reellt existerande svenska politiken i dag. Han har fortfarande övertygelsen om att de nedersta måste stiga, stiga till värdighet och jämlikhet. Bakslagen är otaliga, och kampen är lika omöjlig som nödvändig, lika fylld av död som av hopp.
Det politiska perspektivet ger dock ingen heltäckande beskrivning av Sonnevis dikt. Den har en stark existentiell för att inte säga metafysisk sida. I Bok utan namn återkommer dikter om de stora kristna högtiderna från advent till allhelgona. Det enskilda livet liksom mänsklighetens liv sätts in i större mönster, och de är ofta religiöst färgade. Boken innehåller texter för hundra kyrkoår eller mer. Varför kyrkan inte intresserar sig mer för litteratur är mig obegripligt; där finns ofta mer teologi än i kyrkan själv.
Om man för den skull skall kalla Sonnevi för kristen är ju en annan sak. Jag vill inte tvångsdöpa någon. Men om man med ”tro” inte menar att svära på dogmer utan att i stället leva i det heligas språk och tankemönster är jag böjd att se Sonnevi som en av våra mer kristna diktare. Det är inte främst en fråga om Gud, det gäller det ständiga frågandet kring världens grund och vår plats i den.
För Sonnevis del är naturvetenskapen – främst matematiken – en annan och likvärdig väg mot tillvarons innersta. Han kan skriva om ”Gödelkronan”, ett logikens yttersta mystiska väsen och få den att likna rosa mystica, gudsupplevelsens yttersta bild i Dantes paradis.