Pojken speglar världen

En liten pojke med sin kamera går omkring och tänker genom Marie Norins tredje roman. Roman ja, men hon var poet från början, debuterade 1996 med diktsamlingen a. Hennes andra diktbok Världsrekord utanför Madrid (2000) var det första jag recenserade för UNT. Jag var mycket positiv till hennes dikt och har så varit genom alla hennes följande diktsamlingar.

Även i sin prosa har hon poetens blick men även om jag uppskattar henne också som prosaist saknar jag hennes brokiga dikt när jag läser den nya boken Vit vit.

Pojken med kameran beskrivs i tredje person, ibland är det som det inte går att skilja honom från kameran. Han registrerar verkligheten som en blidplatta. Han registrerar allt han ser utan att behandla det känslomässigt. Inuti är han lite som rymden: stor, ödslig, mörk och kall – bara enstaka planeter finns, månar som reflekterar det ljus som råkar falla på dem.

Men visst, det finns annat också. Mer vardagliga situationer. Pojken är på charterresa till ett varmare land med sin mamma. Kanske är föräldrarna skilda. Kanske är det därför han känns så tom, kanske är det så att han bär sorgen inom sig utan att kunna sätta ord på den, den bara svävar där inom honom. Hur som helst: morsan, som han kallar henne ibland, köper ett par sandaler men han tycker de är fula, han har hellre sina trasiga och mjukt slitna gympadojor. Han sparkar in de nya skodonen under sängen på hotellet. Jag riktigt känner barnets närvaro i texten i just den detaljen: det är som jag vore där i pojkens ovilja till det nya och hårda. Det som känns ovant och fult, som kanske kan ge skavsår.

Egentligen är Vit vit, som de tidigare prosaböckerna, inte beroende av en berättelse. Det som händer finns i varje menings stämning, i en människas blick och relation till tillvaron. Men ändå, den nya boken har en ram som det vore synd att avslöja. Den är oerhört subtil, somnar man till vid läsningen riskerar man att missa den.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta om pojkens dödsångest. Det finns inget dramatiskt i den: han bär den som en stilla fantasi, som ett orosmoln långt borta på himlen – det finns där på tryggt avstånd.

Det är betraktandet som står i centrum. I sitt rum tänker pojken: ”Det är enkelt. Nästan allt går att räkna ut.” Sedan följer ett oerhört starkt resonemang om kroppars magnetism. ”Varje kropp har ett magnetiskt fält omkring sig, och fältet är olika starkt beroende på hur stor kroppen är.” Det är starkt för att det blir så tydligt att han skyddar sig mot verkligheten genom att göra den uträkningsbar. Han vågar inte eller kan släppa på känslorna utan att veta eller förstå det.

Jag tycker jag känner igen berättelsen. Magnus Utvik skrev till exempel boken Pojke med cyklop för några år sedan, också den gestaltade en pojkes betraktande och tystnad. Och även om det inte går att jämföra: i den här typen av berättelser är varje formulering viktig. Det är de enskilda meningarna som bär upp. Ändå tycker jag att inlevelsen är viktig för att berättelsen ska få liv. Och när Marie Norin berättar i tredje person ställer hon oerhört stora krav på läsarens inlevelseförmåga. Det är egentligen bara två gånger som jag känner att jag blir den pojke hon beskriver i sin bok. 

Jag tror inte att Norin borde låsa upp sig med att skriva romaner. Jag längtar efter Norins friare stil när jag läser den nya boken. Antingen det eller ett mycket mer traditionellt berättande. Vit vit svävar någonstans i en kall rymd – mittemellan. 

Jo just det, kul med en dedikation på arabiska i slutet av boken, men tyvärr känns den lika påhängd som den här meningen gör i recensionen.