Pojken som blev diktator

Fidel Castros historia är som den värsta äventyrsroman. Ingen som träffade pojken med det häftiga humöret och de rika föräldrarna kunde ha anat hur hans liv skulle gestalta sig. Så småningom började han läsa juridik i Havanna 1945, och det var då han kom i kontakt med revolutionära rörelser. Hans ideologi var oklar - det var långt senare han blev bekännande kommunist - men i hela sitt liv har han varit starkt kritisk mot USA. Han samlade fattiga och arbetslösa unga män omkring sig och lät sina kvinnor sy uniformer till dem. I hans familj var det bara brodern Raúl som stödde hans verksamhet. Han ville aldrig ta emot pengar av föräldrarna och inledde sin nationalisering av jorden med just deras egendom.

Hela Kuba sjöd av motstånd och revolter mot dikatorn Batista på 50-talet. Castro försökte inta militärförläggningen i Moncada 1953. Det misslyckades men gjorde honom känd på hela Kuba. Resten är historia. Alla vet hur hans fartyg Granma med ett litet gäng revolutionärer strandade 1956 och hur han gömde sig och sina anhängare i bergen. Han fick stöd av befolkningen där genom att betala för sin armé - med pengar som man rånat sig till - ordna skolgång och läkarvård. Därför hade Batistas militär inte en chans att få tag i Castro.
Så småningom lyckades Castro ta makten och blev Kubas diktator och en världskändis med nära relationer till Sovjetunionen. Men när Sovjetimperiet 1991 imploderade fick Kuba enorma ekonomiska problem. Nu leds Kuba av Fidels bror Raúl, men ryktet säger att det fortfarande är Fidel som styr.
Vad som gjorde att just den här revolutionären lyckades, när så många andra revolutionärer på Kuba misslyckades, var främst två egenskaper hos Fidel Castro. Han var en makalös talare som fick sina lyssnare att hamna i nästan religiös extas, och han var redan från början en helt professionell pr-man med ständiga suveräna utspel som alltid fängslade massmedierna, först på Kuba sedan i hela världen.

Den danska journalisten Anne M. Sörensen har bevakat Latinamerika för tidningen Politiken ända sedan 1988. Boken grundas på ordentlig research och hon håller en distans till sin huvudperson som övertygar: Hon är varken beundrande eller ensidigt kritisk.
Samtidigt tar hon väl vara på äventyren i Fidel Castros liv, och de är många. Den första delen av boken är förstås mest underhållande, sedan kommer den historia som vi tidningsläsare känner bättre till. Boken Fidel Castro ger både information och underhållning i rikt mått och är väl värd att läsa.

Pojken som blev diktator

Historien om Fidel Castros liv är ett osannolikt äventyr. Det skildras utan beundran eller ensidig kritik i en ny biografi.