Det finns författare, debattörer och skribenter. Och så finns det diktare. Med sina bägge senaste böcker ”Den siste greken” och ”Halva solen” har Aris Fioretos sällat sig till prosakonstnärerna i främsta ledet i vår svenska litteratur. Den positionen befäster han i den nya romanen ”Mary”. Tidigare har han behandlat emigrationens villkor, spörsmålet om vem en människa är och frågorna om minnet och tiden. I den nya boken är anspråken inte mindre. Koncentrationen dock ännu fastare, när han ger sig i kast med vad som benämns som uppdraget att vara människa. Det som vi alla är tilldelade bara genom att finnas.
Tiden är Grekland under militärjuntans sista år på 1970-talet. Händelserna utspelas dels i ett Athen där missnöjet jäser och all opposition slås ner, dels på en isolerad fängelseö för politiska fångar utsatta för tortyr och annat övervåld. Steget är inte långt till dagens värld med inbördeskrig, väpnade konflikter lite varstans och väldiga flyktingströmmar över Europas gränser. Mitt i detta som både är historia och nutid placerar sig Aris Fioretos tätt intill några av aktörerna, som tillhör de förföljda eller representerar makten. Tyngdpunkten ligger hos de utsatta och allra mest hos den 23-åriga arkitekturstudenten Mary. Genom sina föräldrar tillhör hon det styrande skiktet. Brodern Theo lever som emigrant i Alaska. Hennes pojkvän Dimos och hon själv deltar i den omstörtande verksamheten.
Till det yttre följer boken Marys berättelse sedan hon blivit gripen och stegvis förflyttas från den ena förhörsstationen till den andra. Förloppet är cirkulärt och återvänder i slutet till sin början. Romanen är en förbehållslös och öppen skildring av Marys tankar och upplevelser, medan övermakten försöker bryta hennes tigande och motstånd. I denna skuggvärld är fasorna i det inferno Dante skildrar i sin Gudomliga komedi är aldrig långt borta. Inte heller den livsupplevelse som återges hos till exempel Francis Bacon eller Kafka. De kvinnliga medfångarna framställs i en förklarad dager och solidariteten dem emellan i vardagslivet är ett bärande tema. Hos pojken Josif, som följt med sin mor, får livets skörhet och sårbarhet sina allra naknaste uttryck.
Men det är i Marys erfarenheter Fioretos utvecklar det som är den stora och alltomfattande smärtpunkten och som handlar om strategier för att överleva. Att hon är gravid ger framställningen sin särskilda prägel. Hos fostret hämtar hon sin inre styrka: ”det som är mer än mig själv”. Makten över språket är viktig för att bemästra verkligheten och hjärtat är ett ”hitteställe”, inte ett gömställe. Hon försöker styra sina tankar genom att förankra dem i vardagens olika ritual. Så visar sig ”livets ideologi” innehålla betydligt bättre argument än alla andra åskådningar.
I utblickarna över havet, mot stjärnhimlen eller i alla avtryck och spår av vind, vatten, ljud och ljus hittar boken en förankring med kosmiska perspektiv. Där finns bakgrunden för människans närvaro och plats i sitt liv. Och där ryms hela spektret av tillvarons olika stämningar. Det är en livsklok bok Aris Fioretos skrivit, avskalad vår tids alla pseudofrågor och inriktad på livets mest väsentliga delar. Och skimrande av livsbejakelse. Frågan är om något vackrare och sorgligare men mera trösterikt skrivits på svenska under senare år och den här sidan millennieskiftet.