Naturlyriken är den svenska poesins nationalsång. Så här i semestertider är det inte svårt att förstå varför. Antagligen är svensken sig själv närmast i naturen om sommaren, filosofisk och vis av livet när den mesta jobbstressen försvunnit. En rolig beskrivning om vad naturlyrik handlar om är att den ofta betraktar en kråka på ett stängsel i kanten av en regning åker. Jag tror att det finns en utbredd uppfattning om att lyriken besjunger stämningar som solnedgångar och bergstoppar. Men så är det knappast.
Den som närmar sig Lennart Sjögrens dikter möter något helt annat. De har aldrig varit en lovsång till naturen. Sedan debuten 1958 har det handlat om motstånd, de är fulla av hinder och förgängelse – de är en darwinistisk kamp i vilken naturens ordning är obarmhärtig. En tanke som förts fram är att Sjögrens poesi kan läsas som en reaktion på 70-talets gröna våg. I så fall intar poeten en kritisk hållning till vågens romantiserade uppfattning om naturen och lantlivet. I och för sig är det inte så märkligt, Sjögren är född och uppvuxen på lantgård på Öland och har antagligen en osentimental uppfattning om naturen. I den ser han nog arbete och slit: en hård kamp för överlevnad. Men det känns som en tunn läsning: jag har svårt att tro att Sjögren skulle använda ett helt författarskap för en sur reaktion mot gröna vågen entusiasterna. Mer troligt är det att han hittat sin grundton i livets obarmhärtigheter. I en dikt från 2001, finns det dock en tydlig konflikt mellan land och stad, som osäkrar mitt resonemang lite grann:
Vill du verkligen lära känna naturen
och naturens hemligheter
gå då inte till skogstjärnen
men skrapa med handen mot ett reveterat hus
i vilken stad som helst
och känn sanden under naglarna
ryser du då inte
när du bränns av öknens eld.
I grunden är Sjögren en existentiell diktare som blandar lika delar sorg med allvar ibland på gränsen till det banala. Grundförutsättningen för hans stil ligger nära en estetik som poeterna på fyrtiotalet använde. Det betyder, i svepande ordalag att dikterna är lättillgängliga och rika på metaforer. I jämförelse med dagens poeter känns det gammalt men för en ovan läsare, och för all del, en van läsare, känns det i sina bästa stunder som ett förtroligt samtal om livets förutsättningar med en gammal, i Sjögrens fall, sanningssägande vän.
Den nya samlingen Den stora munnen kommer med ett slags uppbrott och försoning. Det första knyter jag till Lennart Sjögrens ålder utan att veta något om hans hälsotillstånd. Att vara åttio och lite mer är en i allmänhet sett en existentiellt tydlig ålder. Livet kan ta slut vilket ögonblick som helst. Men det kan lika gärna fortsätta i tjugo år till: ”visst har jag ett landskap där jag fötts / och snart skall dö” skriver Sjögren sakligt.
Det som är mest slående i den nya samlingen är den plötsliga försoningen. Den börjar på samlingens första rad och griper bakåt genom författarskapet: ”Men våra drömmar har vi ändå kvar —”. Här uppmärksammar poeten, jag törs nästan säga för första gången, att det finns drömmar, livet är inte bara hård realism. Och drömmarna är segel som tar oss bort från kampen– den som Sjögren så ofta förut skrivit om. Vid läsningens slut lämnar poeten läsaren med ett hopp. Det är som om hans dikter måste och vill finna en mening i det som kommer bortom döden i den sena timmen.
På ett annat ställe skriver poeten ”idag vill jag bara skriva om livet / döden blev ett ord som föll bort i hanteringen”. Det är nästan som en ursäkt för att han låter sin poesi lyfta från materian och kampen. Han vill överge synen på naturen — eller åtminstone bortse från den en stund —som en plats för en hård och rå verklighet tycks det. På andra ställer skriver han: ”Från andra sidan ett ljus / av godhet skulle man kunna säga / men det är svårare att namnge /betydligt svårare än det andra.” Tidigare i dikten har det andra beskrivits som ondskan. Och läsaren kan inte annat än att hålla med. Att skriva om det goda och lyckliga är svårt, så svårt att många författare och poeter ofta har vänt det ryggen.
I en av de första dikterna i samlingen gestaltas ändå ett möte med någonting gott. Här närmar sig Sjögren något som för hans dikt tidigare varit otänkbart. Här finns också en snabb blinkning till Ekelöfs dikt Eufori. Sjögren försonas med naturen och slår sig ner bredvid Ekelöf med packade väskor, stoppad pipa och lyssnar till det som naturen framkallar bortom sig själv.
Den torra hetta som kan finnas
hos en vindlös planterad tallskog
i sen augusti
klassad som oskön
ändå en plats där en människa
och det som är utanför människan kan stämma möte.
För en kort stund har tiden lämnat det planmässiga
och i en knappt märkbar sekund överger paniken
den som gått vilse.
Det utan väsen tar form, en hand erbjuds.
Så har också Sjögren lyft sin blick och han skådar mot horisonten, sitter där som Ekelöf ”Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa: / Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.” Jag tror han är lite lyckligare än förr – förväntansfull. Han skildrar livet som det tycks bli för många mot slutet. Och det är just som livsvisdom Sjögrens dikt är svidande bra.