Realismen hör hemma i prosan och dramatiken, men den har haft märkvärdigt svårt att få fäste i poesin. Där är verkligheten ofta förhöjd, förvrängd, förkastad. Att skriva om köksknivar och kastruller har inte varit fint nog.
Men det finns förstås motrörelser. Jenny Wrangborg debuterade med ”Kallskänken” 2010 och är nu tillbaka med ”Vad ska vi göra med varandra”. Hennes diktjag kan tala om annat än det poetiska: ”det är jag som / luktar inlagd strömming”. Två härliga rader antipoesi! Hon skriver utifrån egna erfarenheter som yrkeskvinna. Hon är utbildad kallskänka och fackligt aktiv. På Youtube samsas dikterna med de politiska talen.
Hon känner plikt att tala för LO-anslutet folk (och för dem som borde vara det). Hon skildrar ett storstadsliv långt borta från hipsterkvarteren i innerstan och villalivet i de fina utkanterna. På båda ställena kan en och annan pigkammare ha tagits i bruk igen, men i övrigt har ingen som har ett kroppsarbete råd att bo där. Andrahandslägenheten är Jenny Wrangborgs påtvungna förstahandsval av miljö.
Vänsterns poesitradition är ganska stark i Sverige, men arbetarlitteraturens är alltså tunnare. Stig Sjödin finns i Jenny Wrangborgs bakgrund liksom Göran Greider. En betydande kvinnlig diktare tycks hon inte ha så nära relationer till; Sonja Åkesson hade den kontakt med sin samtids poetiska omgivning som Jenny Wrangborg tycks sakna. Jag skulle önska att hon läste mer av Sonja. Om man jämför Jenny Wrangborg med den nu verksamme ”arbetarpoeten” Johan Jönson är hon ofarlig för den goda smaken.
Jenny Wrangborg skriver vardagligt om ting som angår alla, och med ”alla” menar hon också kroppsarbetande människor. En van poesiläsare kan bli lite frustrerad inför hennes poesi. Hon underordnar sig sitt budskap. Inte mycket händer i själva språket även om formuleringarna är både slående och gripande. Jag har hört några nya uppläsningar av henne där hon tillägnat sig det sakrala tonfall som mer avantgardistiska yngre poeter anammat. Då infinner sig en motsättning mellan dikt och ljudgestalt som inte är alldeles lyckad.
Men varför ska jag som läst mycket poesi gnälla över att en ung poet läser som alla andra unga poeter? Jenny Wrangborg är en utmärkt introduktör till poesin ”för dem som inte läser dikt”. På så sätt uppfyller hon det ideal som en gång Hans Magnus Enzensberger, en av det senaste seklets främsta politiska poeter, formulerade redan på 1960-talet.