Britt Karin Larsen är, som de flesta norska författare, okänd i Sverige. Och det är hon trots att hon räknas som en av Norges mer kända författare. Hon debuterade 1978 som lyriker och har sedan dess gett ut ett 30-tal böcker. I slutet på 1990-talet skrev hon en trilogi om romerna i Norge som väckte uppmärksamhet. Norska kritiker har tänkt Hamsun och Markens gröda när de läst Britt Karin Larsens till svenska nyligen översatta roman Det växer ett träd i Mostamägg, vilken nominerades till lyssnarnas romanpris i Norska P2 2009.
Larsens nya roman är en poetisk berättelse som utspelar sig i djupaste finnskogen någon gång under 1800-talet på gränsen mellan Sverige och Norge. Larsen inleder den med orden: ”Ett önskat barn kommer till världen, fött under kärleksträdet. Ett annat barn kommet till världen, fött under ensamhetsträdet, för det var inte önskat”. Utifrån det oönskade barnet växer sedan en historia om hur livet tar form trots hårda villkor. Mark bryts, hus byggs ut och getter skaffas.
Människorna i Larsens finnskogar talar om att åka till Amerika. De pratar svenska med finsk brytning, Larsen beskriver hur det låter. Här möter vidskeplighet och naturreligion kristendom, men prästen gömmer sig och hänger sig till sprit och kvinnor. På den rikaste gården i trakten befruktar husbonden pigorna i hemlighet och avskedar dem sedan. Folk super, jagar och badar bastu. Snart kommer några studenter från Norge vandrande genom markerna. Det andas brytningstid.
Berättelsen börjar i ett dunkel. Det handlar om några olika människor. Långsamt och av rena tillfälligheter flätas deras liv samman. De blir tydligare och tydligare för var sida, likaså berättelsen, tills den slutligen löses upp och skingras. Det växer ett träd i Mostamägg är oerhört vackert berättad – suggestiv och djupmörk i färgen – den luktar jord och barr. Det susar granskog om den. Det är tid att vi börjar läsa och uppmärksamma våra grannländers litteratur, i stället för att låta den ligga bortglömd som människorna i finnskogarna.