När den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen nyligen tog emot Svenska PEN:s Tucholskypris i Stockholm sade hon:
– Jag är övertygad om att (Pussy riot-medlemmen) Tolokonnikova och flera andra ryska samvetsfångar hade varit döda idag. De lever bara för att de har uppmärksammats utomlands.
Den sortens uppmärksamhet är vad PEN ägnar sig åt. PEN kan beskrivas som ett Amnesty för författare och journalister: en internationellt respekterad organisation som försvarar fängslade och förföljda skribenter. PEN är involverat i alla länder och konflikter där det fria ordet är hotat: Kina, Iran, Turkiet, Syrien och knarkkartellernas Mexiko (för närvarande ett av världens farligaste länder för journalister). PEN håller också ett vakande öga på inskränkningar av yttrandefriheten i stabila demokratier: vid sin senaste världskongress i Reykjavík i september kritiserade man USA:s avlyssningsprogram.
Tillsammans med organisationen ICORN driver PEN ett nätverk av fristäder för exilförfattare runt om i världen. Uppsala är författarfristad sedan 2008, när den dödshotade bangladeshiska feministen Taslima Nasrin fick uppehälle här. Ett par svenskar har haft viktiga poster inom PEN: Per Wästberg var ordförande för Internationella PEN 1979–86 och Thomas von Vegesack har varit ordförande för PEN:s Writers in Prison Committee.
Skriver man Svenska PEN:s historia finns det alltså en hel del spännande man skulle kunna berätta, men det är inte den sortens bok som Johan Svedjedal har skrivit. Han ägnar större delen av sin bok åt åren 1922–1960, när det inte hände särskilt mycket. Vid den tiden var den svenska PEN-klubbens internationella engagemang ganska blygsamt och det finns knappt något källmaterial att tillgå. Medlemsförteckningar saknas ofta, mötesprotokollen är ofullständiga. Inte konstigt med tanke på att klubben var så liten att kassaskrinet var ”en sliten plåtburk som förut innehållit Kobbs Geisha-te”. Svedjedal motiverar sitt upplägg med att källmaterialet från 1960-talet och framåt är ”tidvis nästan överväldigande” och med att flera av de inblandade är ”personer som tillhör mina vänner och kollegor, personer inför vilka min historiska distans kan försvåras och ifrågasättas.” I så fall kanske någon annan borde ha skrivit klubbens historik?
Svedjedal gör det bästa av det magra materialet, men emellanåt blir det lite väl mycket intern klubbkrönika av typen 1938 hade behållningen i kassan krympt ihop till 83 kronor och 87 öre. Lyckligtvis livar han upp framställningen genom att parallellt berätta om Internationella PEN:s utveckling.
PEN startades 1921 av den brittiska författaren Amy Dawson Scott. Förkortningen stod ursprungligen för Poets, Essayists, Novelists. Det är sällan essäister lyfts upp till samma nivå som poeter och romanförfattare, men man behövde väl ett E (senare tillkom ett E och ett P: Playwrights och Editors). Dawson Scott tänkte sig en opolitisk sällskapsklubb där de mest respekterade brittiska författarna kunde umgås med varandra och med utländska kollegor. Men redan från början fanns idén att litteraturen var ett världsarv som tillhörde hela mänskligheten, att författarnas fria tänkande och fantiserande var värda att försvara. Historien om PEN är historien om en organisation som växer i betydelse genom att ta sina egna principer på allvar. Snart blev det 30-tal och PEN började uppmärksamma bokbål och förföljda författare. Arthur Koestler, dömd till döden i Francos Spanien, var en av de första vars liv PEN räddade.
Den svenska klubbens verksamhet bestod mest av gemensamma middagar ett par gånger om året, gärna med utländska författargäster. Gästerna hade en tydlig antinazistisk prägel under kriget. ”Först på tröskeln till 1960-talet”, skriver Svedjedal, ”intresserade sig klubben lika mycket för Algerietkriget som för Den Gyldene Freden.” Då är det tyvärr dags för Svedjedal att avsluta boken. Han snabbspolar genom de senaste årtiondena. Men vid ett tillfälle stannar han upp: konflikten om Jan Myrdals medlemskap 1997. Myrdal hade försvarat massakern på Himmelska fridens torg (knappast hans enda diktaturvänliga uttalande). Hur kunde dissidenter i Kina och andra länder känna förtroende för Svenska PEN efter det? Ett trettiotal medlemmar avgick i protest mot att Myrdal fick sitta kvar.
Människorättsorganisationer som PEN arbetar ibland i tysthet: först i efterhand kan modiga hjälpaktioner avslöjas för allmänheten. Därför hoppas jag att Svedjedals bok med tiden får en uppföljare.