Det är en lika tematiskt som stilistiskt brokig diktvärld Anisur Rahman presenterar i boken Sex årstider, hans första diktsamling på svenska. Här samsas kärlekstörst med politiskt patos. Litterära dialoger följer på självreflektioner. Koncentration byter av dagdrömmeri. Alltsammans mot en lyrisk världskarta där Uppsala finns på samma breddgrad som Bengalen.
Men även om dikterna spretar åt olika håll – vilket inte är konstigt med tanke på att de är hämtade från tre olika manus och transponerade till svenska av fem olika översättare – så är det en sak som binder dem samman: underkastelsen under en ojämn och, i mitt tycke, frustrerande dragkamp mellan det abstrakta och det konkreta, det romantiserande och det krassa.
Ojämn eftersom det abstrakta och det romantiserande, om man en gång släppt in dem i poesin, har en tendens att ställa sig i vägen för allting annat.
Frustrerande eftersom jag innerligt håller på det andra paret.
När Anisur Rahman blir som mest svärmisk drar han sig inte för att besjunga metaforiska sjöjungfrur och vattennymfer, dessa mumier i poesins standardbestiarium. Då beskriver han livet som ett ”virrvarr”, en ”otålig flod”. Då kan diktjaget ibland få något lite kokett i tonen och självmytologiserande i ansatsen.
Och, vilket jag har svårast för: Då avhandlas Poeten.
Med poeten kommer nämligen klichéerna. Poeten som galning. Poeten som inte kan välja mellan livet och dikten. ”Skymningspoeten” som ser ”aftondamen”, en sköka för andra men för poeten en värld han vill men inte förmår ”öppna” (med resultatet att han jagar vidare mot nästa mystiska kvinna).
Tack och lov får romantiken inte stå oemotsagd. Det finns en motsatt rörelse, som tycks födas ur vardagslivets öppenhet snarare än ur poesins eget självtillräckliga kretslopp, och som växer i styrka för att då och då skaka diktvärlden i sin grund.
Starkast är den i en serie politiska dikter, där indignationen över fattigdom, krigsindustri, politiskt nyspråk och antropomorfism på ett rätt bryskt sätt upplåter texten åt temperament och språkspel på säkert avstånd från nymfer och sjöjungfrur. Rader som ”Jag är fortfarande hungrig / jag ska klösa ögonen ur FN / jag kommer att sluka huvudet av världens kropp” materialiserar sig med tacksam skärpa mot den i övrigt lite svävande kontexten.
Visst kan det finnas faror med hat och ilska som lyriska grepp, men mot poetiserande högtidlighet är det ett effektivt motgift.
Ett annat lika effektivt motgift är humorn, och den behärskar Anisur Rahman likaså. Se till exempel på Anteckningar om mig själv, en dikt om hur jaget aldrig låter sig fångas, förklaras, nås:
”Du kan försöka ringa mig
på 0700255039
Men jag är säker på att du inte får upp något spår
Du får inte ens tag på mig på anisbangla@yahoo.com
Du kan försöka fråga Annika Strömberg i Uppsala.”
Det är i det prosaiska och vardagliga som Anisur Rahman lyckas utvinna den finaste poesin. När han förenklar, fular ned och bänder upp texten för den konkreta verkligheten så stänger han samtidigt dörren för allsköns mumier och Poeter.