Myriam har ställt sina 33 viktiga böcker på en hylla ovanför dyschan i sin restaurang ”Chez moi” (Hemma hos mig) som också faktiskt är hennes hem. En dag, när hon är mer än vanligt orolig för att fordringsägarna ska slå till och beröva henne restaurangen tar hon fram Rosa Luxemburgs brev. Hon tänker på babyn som Rosa aldrig hann få innan hon mördades, den lilla babyn omsluten av två parenteser, ”flyktigt omhållen av två tunna armar av bläck”. Hon tänker på moderskärleken, ”på moderskärlekens vansinne och våldsamhet”.
En nyckelreplik. Myriam har en son, det vackraste barn hon någonsin sett. När han är tre dagar gammal uppmanar hon hans far att titta ordentligt på honom: ”… han är ett konstverk.”Mannen ger henne en örfil. Blödande ur näsan tänker hon att hon inte längre älskar sin son Hugo. Hon har bestraffats, blivit satt på plats. Hon ger upp.
Sedan ska hon alltid verbalt minnas de tre dagarna mellan födelsen och örfilen men inte känna någonting.
Berättelsen om Myriams förlorade moderskärlek är till en början obegriplig men när jag långsamt förmådde ta mig till den såg jag vad den betydde: hon har accepterat att det är mannen som bestämmer, också i det känsligaste av lägen.
Det hjälper inte att Myriam försöker kompensera sin saknad med att laga ljuvliga rätter till sina matgäster, inte heller att hon dricker sig halvt medvetslös eller att hon försöker förföra den unge Ben, sin servitör. Hennes desperata vrål, ”Ät mig”, som rullas ut som en affisch mellan hennes ben, lämnar honom oberörd.
Mitt i all denna desperation blomstrar poesin. Det är länge sedan jag läste en roman, där långa avsnitt skulle kunna skäras ut och bilda en oförglömlig diktcykel. Och nu tänker jag i första hand inte på den sensualitet som strömmar ut med ångorna från Myriams matlagning. Ett avsnitt handlar om hennes passionerade möte med Hugos jämnårige och bäste vän: ”Sakta, sakta smälter packisen …”. Ett annat visar Hugos reaktion, när han förstår vad som hänt:
”En lavaström vällde ut genom de glödheta fönstren. Själens fönster pulvriserades av den mäktiga magmafloden.”
Där hade Agnès Desarthe kunnat sätta stopp. Men hon har inte kunnat hejda sig. Hon har velat ställa till rätta, på alla plan. Restaurangen går som på räls efter att några räddande änglar tagit över. Sedan dyker ännu en ängel upp. Hon visar sig vara Hugos fästmö. Och si – fästmön meddelar Myriam att Hugo har saknat sin mor! Han sätter sig i hennes knä och nu mår alla bra. Alla utom recensenten som hade hoppats på ett annat slut, ett slut som hade gjort denna starka roman rättvisa.