Brombergs förlag slår på stort med att samtidigt ge ut två lyriska giganter: den polske Nobelpristagaren Czeslaw Milosz (1911–2004) och den australiske Nobelpriskandidaten Les Murray (f 1938). Milosz hyllas på hundraårsdagen av sin födelse med ett urval av sina bästa dikter i svensk språkdräkt. Av Murray har tidigare tre volymer kommit ut på svenska och nu ges hans senaste bok Längre raklång ut i svensk översättning.
Les Murray är en person som tar plats både fysiskt och medialt. Han har en väldig kroppshydda och inte mindre väldig är hans frispråkighet i kontroversiella frågor som multikulturalismen och klimatförändringen. I Australien ses han som en bråkmakare och outsider. Men först som sist är han en fantastisk poet som har gjort den australiska bushen till sitt poetiska universum. Han brukar kallas Australiens ”bush bard”.
Murray är autistisk och i en intervju förklarar han att det faktiskt varit till fördel som poet därför att det gjort det möjligt för honom att få kontakt med hans ”drömjag”. Kanske är det därför han så ofta skriver om sin barndom på en gård i Bunyah i New South Wales där han fortfarande bor. Barndomen är för honom vad drömtiden är för aboriginerna: den magiska tid då levande och döda, djur och människor utgör en enda kosmisk enhet. Hans poesi myllrar av liv och exakta iakttagelser. Typiskt för Murray är också hans robusta humor och hyllandet av sådan traditionella lantliga värden som oberoende och överlevnadsförmåga.
I sin nya bok är Les Murray sig lik. Här finns en underbar dikt om en biltur på den australiska landsbygden. Den första dikt jag läste av Murray var just en bildikt. Jag föll pladask för hans poesi. Här finns även ett fint porträtt av en katt. Han kan göra levande dikt av vad som helst, till exempel ett kinesiskt päronträd.
Moderna träd ger inget
men det gamla kinesiska päron
trädet
står stadigt i 1880 års
mylla och regnar frukt.
Murray är ibland ojämn men det kan ett språkgeni kosta på sig.
Om Les Murray är den australiska bushens poet, så är Czeslaw Milosz poesi präglad av 1900-talets mörka historia. Milosz är framför allt en intellektuell diktare som reflekterar över historien och tiden. I början av 1950-talet hoppade han av som diplomat för det kommunistiska Polen och han kom att tillbringa större delen av sitt liv i exil i USA. 1970 blev han amerikansk medborgare och han gifte sig med en trettio år yngre amerikanska. Efter Sovjetunionens fall återvände Milosz till Krakow där han också ligger begravd. Hans främsta verk är Själar i fångenskap om livet i ett stalinistiskt samhälle, essäsamlingen Mitt Europa, självbiografin Issadalen och naturligtvis en rad mästerliga diktsamlingar, bland andra Sången om pärlan, Vid flodens strand och Det.
I förordet till dikturvalet Ärlig beskrivning säger Agneta Pleijel att Milosz dikter oftast börjar med ett tilltal då ”ett dialogiskt rum” uppstår där poeten riktar sig till tiden, evigheten, minnet och själva gåtan i tillvaron. Visst är det så och det är väl just det som gör hans diktning så spännande och rik. Trots krig, förtryck, intolerans och ytlig kommersialism tror Milosz på människans humanitet, vilket är ovanligt i pessimismens och nihilismens tidevarv. Ytterst är han en livsbejakande poet som njuter av varje ny morgons löfte. Det är en livsbejakelse som är nästan erotisk men också metafysisk. På sätt och vis är han en religiös diktare som söker religionens berättigande i ett sekulärt samhälle. Kanske är det därför som ett stråk av självrannsakan löper genom författarskapet.
Ärlig beskrivning är en av de bästa diktböcker jag någonsin läst. Här finns många pärlor: dikter om barndomen, dikter om åldrandet eller naturens skönhet. Ändå är nog den avslutande dikten till den döda hustrun den starkaste. Det är lätt att instämma i Joseph Brodskys omdöme att ”Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid.” Vilken annan än Milosz skulle kunna skriva sådana magiska rader som dessa:
O sol, o stjärnor, sade jag,
heligt, heligt, heligt är vårt liv
under himlen, och dagen, och
den eviga gemenskapen.